Stabilitet
För att ett fartyg ska vara säkert krävs att det har tillräcklig stabilitet för att kunna föra last, passagerare eller utföra arbete under alla sjöförhållanden
Vad är stabilitet?
Stabilitet är fartygets förmåga att klara en yttre störning som t.ex. vågor och krängande moment.
Det är främst tvärskeppsstabilitet som behöver kontrolleras, eftersom den vanligt har störts inverkan på säkerheten. Det finns generella stabilitetskriterier, men även kriterier för vissa typer av fartyg och för viss användning.
Stabilitetsdokumentationen ska finnas tillgänglig ombord på fartyget för att vid lastning, och i driften, kunna säkerställa fartygets stabilitet.
Intaktstabilitet
Sedan år 1916 har det i svensk lagstiftning funnits krav på att antalet passagerare ska bestämmas med hänsyn till ett fartygs stabilitet. År 1933 kom krav på att både last- och passagerarfartyg skulle ha tillräcklig stabilitet under alla förhållanden. Stablitetsförhållanden skulle då utredas genom krängningsförsök och information lämnas till myndigheten. Specificerade stablitetskriterier kom först år 1983 vilka grundades på internationella krav och rekommendationer. Dessa krav slogs ihop med fribordskraven i en gemensam föreskrift, utan större förändringar av stabilitetskriterierna. Internationellt har krav på krängningsprov för att fastställa intaktstabiliteten funnits för fartyg med en längd över 24 meter sedan SOLAS 1948. Det var dock först år 1968 som de första rekommenderade intaktkriterierna kom. Dessa gällde för fartyg med en längd under 100 meter och omfattade kriterier för GZ, GM samt krängning på grund av passagerare och gir. Kriterierna baserades i huvudsak på professor J. Raholas forskning. Dagens kriterier liknar i stort de första inaktkriterierna med vissa tillägg. Ett sådant tillägg är väderkriteriet från år 1985, som tar hänsyn till vind och rullning. År 1993 kom den nu gällande intaktstabilitetskoden, IS-koden, som täcker tidigare utgivna resolutioner.
Passagerarfartygsdirektivet trädde i kraft år 1998 och bygger på kapitel II-1 i SOLAS. Direktivet innebär att intaktstabilitetskoden sätts i kraft för passagerarfartyg som är kölsträckta efter juli 1998, med L>24m i fartområde D eller mer vidsträckt fart. För existerande fartyg med L>24m i fartområde A och B gäller i stort kriterier enligt regel 3.1 och 3.2 i intaktstabilitetskoden. Sjöfartsverket har tidigare införlivat hela direktivet i en samlad föreskrift (SJÖFS 2000:3) som uppdaterats genom SJÖFS 2002:17. Enligt ett internt beslut kommer reglerna successivt att uppdelas på respektive fackområde och reglerna för intaktstabilitet återfinns därför nu i denna bilaga.
Fiskefartygsdirektivet gäller för fiskefartyg med L>24 meter och som är byggda år 1999 eller senare. Detta direktivt innehåller de intaktstablitetskriterier som återfinns i intaktstabilitetskoden samt ytterligare kriterier för vatteninträngning i lastrum för fisk, särskilda fiskemetoder och vatten på däck. Sjöfartsverket har tidigare införlivat hela direktivet i en samlad föreskrift, SJÖFS 1999:27, som uppdateras genom SJÖFS 2002:16. På samma sätt som för passagerarfartygsdirektivet kommer reglerna att delas upp i fackområden och intaktstabilitetskriterna för fiskefartyg återinns nu i denna bilaga.
Genom MARPOL infördes krav på viss intaktstabilitet i hamn för oljetankfartyg med en dödvikt över 5000 ton. Dessa krav är satt i kraft genom SJÖFS 2005:8 och gäller för oljetankfartyg som levererats efter den 1 februari 2002 eller senare.
Intaktstabilitet måste verifieras för alla fartyg. För vissa fartyg som går i relativt skyddade farvatten kan stabiliteten kontrolleras med praktiska prov. För mer oskyddade fartvatten är det oftast nödvändigt med beräkningar för att verifiera intaktstabiliteten.
Bilagan till TSFS 2009:114 innehåller regler för intaktstabilitet och ska tillämpas på alla svenska fartyg (förutom höghastighetsfartyg). För fartyg på internationell resa och med en längd av 24 meter eller mer finns rekommendationer i den internationella intaktstabilitetskoden som är satt i kraft genom svenska föreskrifter, men större delen av rekommendationerna i koden är införda i denna bilga samt i bilaga 9.
Skadestabilitet
Att fartyg även efter en skada flyter och har viss stabilitet ger bland annat en ökad säkerhet för människor och minskar risken för miljöpåverkan. Det finns därför stadestabilitetskrav för många typer av fartyg.
Regler
Vilka föreskrifter och regler som gäller för ditt fartyg beror bland annat på vad fartyget ska användas till, var det ska användas och hur stort fartyget är.
Det är i första hand följande föreskrifter som ska tillämpas:
Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2017:26) om fartyg i nationell sjöfart.
Kompletterande upplysningar till TSFS 2017:26.