Frågor och svar om förbud mot toalettavfall från fritidsbåtar

Alla fartyg som används för fritidsändamål och som har en bruttodräktighet under 400 omfattas av utsläppsförbudet, enligt 1 kap 1 § TSFS 2010:96. Detta inkluderar således även så kallade fritidsskepp. Detta gäller för alla fritidsbåtar som vistas inom svenskt sjöterritorium berörs av förbudet mot att släppa ut toalettavfall. Även utländska båtar som befinner sig inom svenskt sjöterritorium omfattas.

Förbudet gäller oavsett till exempel ålder och storlek på båten eller från vilket land båten kommer med undantag för fritidsbåtar som är K-märkta av Statens Maritima museer och byggda före 1965. Dessa båtar får släppa ut toalettavfall, dock minst en halv nautisk mil från närmaste land.

Toalettavfall omfattar allt utsläpp av avloppsvatten och annat avfall från varje toalett eller urinoar, enligt definitionen i TSFS 2010:96 Bilaga 1. Det omfattar även portabla båttoaletter som exempelvis Porta potti.

Tömning av toalettavfall från hink, potta eller liknande omfattas däremot inte av definitionen av toalettavfall enligt 1 kap. 2§ TSFS 2023:12.

Det är dock förbjudet att släppa ut även detta avfall enligt Miljöbalkens allmänna hänsynsregler. Av 2 kap. 3 § framgår att alla har skyldighet att vidta de försiktighetsmått som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön, den s.k. försiktighetsprincipen. Även att vistas i en båt räknas som verksamhet och att släppa ut övergödande ämnen i vattnet kan inte anses vara förenligt med gott miljötänk. Vad många inte vet är att det faktiskt är just urinen som innehåller högst halter av näringsämnena fosfor och kväve, så om man ser till att det hamnar på land istället för direkt i vattnet är mycket vunnet då marken kan filtrera det på naturlig väg.

Transportstyrelsen fick i uppdrag av regeringen att först utreda förutsättningarna för ett förbud och sedan för att införa det. Syftet är att minska utsläppen av fosfor och kväve till våra svenska vatten. Sverige har genom konventioner inom ramen för FN-samarbetet, genom EU-förordningar och genom avtal med övriga östersjöländer förbundit sig att minska utsläppen av bland annat fosfor och kväve. Ett exempel är att vi som en av medlemsstaterna i HELCOM kommit överens om att förbjuda utsläpp av toalettavfall från fartyg i Östersjön. Genom förbudet från toalettavfall från fritidsbåtar bidrar vi till att vi i Sverige kan uppnå vårt åtagande om minskade utsläpp av kväve och fosfor samtidigt som vi bidrar till en östersjö som mår bättre och därmed ett attraktivare båtliv.

Toalettavfallet innehåller även bakterier som kan ge upphov till sjukdomar i mage och tarm. Eftersom båtlivet ofta är koncentrerat till de två varmaste månaderna och att många båtar rör dig mest runt grunda vikar och vatten gör det att koncentrationerna av både bakterier och övergödande ämnen lokalt kan bli höga.

Om en båtägare bryter mot utsläppsförbudet kan det bli böter, enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg. Det är polis eller kustbevakning som kan utöva sådan kontroll.

Följande undersökningar låg till grund för förbudet:

• Båtlivsundersökningen 2004
• Inventering av mottagningsanläggningar
• Inventering av tekniker för båttoaletter *
• Inventering av teknik för mottagningsanordningar
• Samhällsekonomisk analys av införande av förbud mot toalettavfall från fritidsbåtar 
• Kartläggning av miljöaspekter av toalettavfall från fritidsbåtar

De flesta av dessa undersökningar genomfördes i samband med den utredning av förbudet som Transportstyrelsen gjorde och lämnade till regeringen 2009.

* Rapporten är framtagen av Jegrelius - Institutet för tillämpad Grön kemi, Regionförbundet Jämtlands län.

Varje fritidsbåtshamn är skyldig att se till att de båtar som normalt anlöper hamnen och som har behov av att lämna sitt avfall ska kunna göra det enligt TSFS 2023:12. Antingen genom att anlägga en egen tömningsstation eller genom samordning i närområdet. Stationen ska även fungera ändamålsenligt och vara placerad på ett lämpligt ställe.

Det som generellt kan sägas vad gäller tekniken för tömningsstationer är att det finns fyra huvudkategorier; stationära, flytande, portabla och platstömning. Dessa finns i olika utföranden och olika prisklasser beroende på vilken kapacitet, placering osv hamnen har tänkt sig. Läs mer om dessa olika alternativ i broschyren Mottagning av avfall från fritidsbåtar som finns på sidan Mottagning av avfall i hamn. Observera att broschyren togs fram i samband med förbudet 2015, viss fakta om regelverken kan vara inaktuell.

Transportstyrelsen genomförde en undersökning 2009 där det finns en hel del nyttig information att läsa. Då denna utredning är gjord 2009 så måste man räkna med att utveckling sker och nya leverantörer och tillverkare har tillkommit. Läs rapport om mottagningsanordningar för toalettavfall från fritidsbåtar.

Enligt den s.k. Polluter pays-principen (förorenaren betalar) som gäller generellt inom nationell miljörätt, är det den som orsakar föroreningen som ska betala. Eftersom det är båtägarnas avfall så är det därför de som får stå för kostanden att anlägga mottagningsanordningar. Detta kan ske indirekt genom uttagande av en generell avgift från båtägarna till hamnen som sedan kan använda dessa pengar för att anlägga mottagningsanordningar.  

En fritidsbåtshamn kan finansiera mottagning av avfall genom indirekta avgifter, t ex hamnavgift/årsavgift/gästnattsavgift. För toalettavfall finns det möjlighet att ta ut en direkt avgift för viss del av avfallet. 

De som inte definieras som fritidsbåtshamn och därmed inte omfattas av kravet på mottagningsanordning, men som ändå har en mottagningsanordning får ta ut en separat avgift för tömning av toalettavfall. Detta gäller till exempel bensinmackar och kiosker.

Nej. Mottagningsanordningen behöver endast vara tillgänglig för de båtar som normalt trafikerar hamnen. Har hamnen inga gästplatser har de ingen skyldighet att kunna ta emot avfall från andra än hemmahörande båtar.

Undantag gäller de hamnar som har fått så kallat LOVA-bidrag för installationen av mottagningsanordningen. Sådana mottagningsanordningar ska följa de krav som ställs av länsstyrelsen, normalt ska de vara öppna för allmänheten.