Spridning av främmande organismer med fartyg
Organismer som avsiktligt eller oavsiktligt sprids från sina naturliga utbredningsområden till nya platser anses av Internationella Naturvårdsunionen (IUCN) vara ett av de största hoten globalt mot biologisk mångfald. Sjöfarten är en källa till spridning av främmande organismer, dels med fartygs barlastvatten men även genom påväxt på fartygsskrov, så kallad biofouling.
En invasiv främmande art (IAS) är en främmande art som hotar biologisk mångfald samt som orsakar socioekonomiska skador och skador på människors och djurs hälsa. I värsta fall kan hela ekosystem slås ut när de nya arterna inte har några naturliga fienden. Både fiskenäringen, industrier och kustnära samhällen kan drabbas negativt, vilket kan ledat till stora socio-ekonomiska kostnader.
Exempel på IAS som har orsakat stor skada i svenska vatten är bland annat vandringsmusslan, ullhandskrabban och amerikansk havsborstmask. Årligen upptäckts flera nyintroducerade IAS i havet men även i de stora sjöarna och deras farleder. Ett av de mest drastiska fallen med en invasion av främmande art skedde i Svarta Havet när amerikansk kammanet etablerade sig där i slutet av 1980-talet. Hela det pelagiska ekosystemet skadades vilket fick förödande konsekvenser för fiskenäringen som i stort sett slogs ut helt.
Inom Internationella sjöfartsorganet (IMO) har man under många år arbetat med att vidta åtgärder för att förhindra spridning av främmande organismer med fartyg. Den 8 september 2017 trädde den internationella barlastvattenkonvention i kraft. Efter en övergångsperiod och en erfarenhetsbyggande fas gäller konventionens krav i sin helhet från och med den 8 september 2024.
Det innebär att alla fartyg i internationell trafik ska uppfylla kraven enligt regel D‑2 – det vill säga vara utrustade med ett typgodkänt barlastvattensystem (BWMS) för att kunna behandla sitt barlastvatten innan utsläpp. Som en följd ska fartygen också ha ett internationellt barlastvattencertifikat (IBWMC) där endast D‑2‑standarden anges, samt föra en barlastvattendagbok.
Regel D‑1, som avser barlastvattenutbyte till havs, får efter detta datum endast användas som en tillfällig åtgärd vid driftstörningar i BWMS. Användning av D‑1 i sådana fall förutsätter att:
- flaggstaten har godkänt att D‑1 tillfälligt används,
- åtgärden dokumenteras av fartyget i enlighet med IMO:s vägledning,
- fartygsbefälet ska kontakta hamnstatsmyndigheten innan ankomst till hamn om man inte kan behandla barlastvattnet enligt D-2, och
- hamnstaten som ska ta emot barlastvattnet i förväg har godkänt utsläpp av obehandlat vatten.
I praktiken innebär detta att fartyg och redare ska ha beredskap enligt IMO:s riktlinjer, särskilt vid utmanande vattenkvalitet (challenging water quality, CWQ) som kan påverka BWMS-funktion. Relevanta vägledningar är:
- 387(81) – reviderade riktlinjer för planering och hantering av CWQ
- 2/Circ.62 – vägledning om tillfälliga åtgärder vid fel på BWMS.
Fartyg bör i god tid inför resor planera för eventuella CWQ‑förhållanden och säkerställa att nödprocedurer enligt gällande vägledning är införda i barlastvattenhanteringsplanen (BWMP).
IMO har även tagit fram frivilliga riktlinjer gällande biofouling, som kan sprida IAS mellan havsområden. Riktlinjerna antogs 2011 och uppdaterades 2023. År 2025 kompletterandes de med en särskild frivillig vägledning för hur rengöring av fartygsskrov kan genomföras i vattnet (så kallad in-water cleaning) på ett säkert och miljövänligt sätt.
Kontakt: ballast@transportstyrelsen.se