Kostnader och avgifter för toatömning

Enligt den s.k. Polluter pays-principen (förorenaren betalar) som gäller generellt inom nationell miljörätt, är det den som orsakar föroreningen som ska betala. Eftersom det är båtägarnas avfall så är det därför de som får stå för kostanden att anlägga mottagningsanordningar. Detta kan ske indirekt genom uttagande av en generell avgift från båtägarna till hamnen som sedan kan använda dessa pengar för att anlägga mottagningsanordningar.  Det är dock viktigt att det är just en generell avgift från samtliga medlemmar och inte enbart av exempelvis de båtägare som har en båttoalett. Enligt den s.k. "No special fee" principen får de som vill kunna lämna sitt avfall på ett miljövänligt sätt inte missgynnas på grund av det.

De som definierats som fritidsbåtshamnar får inte ta ut en separat avgift för toalettömning. (ref. till lagen om åtgärder mot förorening från fartyg och i förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg). Däremot kan avgiften ingå som en del av en allmän hamnavgift, till exempel årsavgift eller dygnsavgift. Man kan även tänka sig en kortare ”parkeringsavgift” på exempelvis 20 minuter för anlöpande båtar som bara vill tömma sin toalett och inte ligga kvar över natt.

De som inte definieras som fritidsbåtshamn och därmed inte omfattas av kravet på mottagningsanordning, men som ändå har en mottagningsanordning får ta ut en separat avgift för tömning av toalettavfall. Detta gäller till exempel bensinmackar och kiosker.

Nej. Mottagningsanordningen behöver endast vara tillgänglig för de båtar som normalt trafikerar hamnen. Har hamnen inga gästplatser har de ingen skyldighet att kunna ta emot avfall från andra än hemmahörande båtar.

Undantag gäller de hamnar som har fått så kallat LOVA-bidrag för installationen av mottagningsanordningen. Sådana mottagningsanordningar ska följa de krav som ställs av länsstyrelsen, normalt ska de vara öppna för allmänheten.