IMO-nummer för fartyg och rederi

Ett IMO-nummer ska finnas för alla fartyg med en bruttodräktighet av 100 eller mer, med undantag för fiske-, fritids- och örlogsfartyg. IMO-numret är unikt för varje fartyg och följer fartyget under dess hela livstid.

Ett IMO-nummer ska finnas för alla "seagoing" (havsgående) "self-propelled" (med eget framdrivningsmaskineri) fartyg med en bruttodräktighet av 100 eller mer, med undantag för fiske-, fritids- och örlogsfartyg samt fartyg i inlandssjöfart.

IMO-numret ska finnas tydligt utmärkt på själva fartyget, både på utsidan och insidan.

I Sverige har detta satts ikraft genom föreskriften om sjöfartsskydd (SJÖFS 2004:13). Reglerna gäller alla lastfartyg med bruttodräktighet om 300 eller mer och passagerarfartyg med en bruttodräktighet om 100 eller mer som går i internationella trafik.

Hur uppkom IMO-numret?

Redan på 1800-talet började klassificeringssällskapet Lloyd's Register i London föra en förteckning över hela världens alla större handelsfartyg (alltså inte bara de som man själv klassade) för att lättare hålla reda på de olika fartygen när det bytte namn, hemland osv.

I slutet av 1950-talet införde man ett id-nummer (Lloyds-nr) som var unikt för varje fartyg och som följde fartyget under dess hela livstid (jfr. chassinummer för bilar). Numret består av sju siffror varav den sista är en kontrollsiffra som beräknas utifrån de sex första.

1987 beslöt IMO (International Maritime Organisation) att "överta" dessa nummer som därefter kallas IMO-nummer. Det är dock fortfarande Lloyd's som tilldelar fartygen sina nummer. Man rekommenderade medlemsstaterna att ange IMO-numret i fartygets certifikat. I Sverige har vi i princip gjort det sedan 1988, med undantag av bl.a. nationalitetscertifikatet (efter den 1 juli 2004 är det ett  konventionskrav).

Relaterad information