Allmänna bestämmelser

Kapitlet innehåller regler om vilka fartyg som omfattas av föreskriften, hur kraven ska verifieras, kontroll, underhåll och systematiskt sjösäkerhetsarbete.

Innehåll

Kompletterade upplysningar

Notera att det inte bara är fartyg på inrikes resa som omfattas av Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2017:26) om fartyg i nationell sjöfart utan även vissa fartyg på internationell resa (i huvudsak fartyg < 500 brutto som inte är passagerarfartyg). För mer information om tillämpningen, se 1 kap. 2-10 §§.

Reglerna i Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2017:26) om fartyg i nationell sjöfart kompletteras med allmänna råd och kompletterande upplysningar. Reglerna utgörs i många fall av funktionskrav som anger vad som ska uppfyllas, men inte hur. Det finns vanligen flera sätt att uppfylla funktionskraven. De allmänna råden visar det sätt som Transportstyrelsen rekommenderar. Det står dig fritt att välja ett annat sätt att uppfylla regeln om du kan motivera och dokumentera detta på ett relevant sätt. Den valda lösningen ska dock vara i nivå med den lösning som presenteras i de allmänna råden. De kompletterande upplysningarna innehåller:

  • information som förtydligar innehållet i föreskriftens regler och allmänna råd,
  • information om lämpliga lösningar, samt
  • hänvisningar till andra relevanta föreskrifter, regler, standarder, lagar och förordningar.

De kompletterande upplysningarna utgör inte en del av föreskriften och är därmed inte bindande att följa. För att underlätta för läsaren presenteras de kompletterande upplysningarna tillsammans med regler och allmänna råd.

Sammanfattningsvis finns det alltså tre nivåer att ta hänsyn till:

  • Regler (föreskrifter) – ska uppfyllas
  • Allmänna råd – rekommenderat sätt att uppfylla regeln
  • Kompletterande upplysningar – information som underlättar tillämpning av regler och allmänna råd och som innehåller hänvisningar till relevanta föreskrifter, regler, standarder och lagar.

De kompletterande upplysningarna återger eller hänvisar till författningar endast i relevanta delar. Den gällande och fullständiga lydelsen framgår av respektive författning. Det är alltid bestämmelserna i gällande författningar som ska tillämpas. De kompletterande upplysningarna innehåller information som inte är bindande. Informationen vänder sig till många och är inte anpassad för varje enskilt fall. Du måste som redare/fartygsägare alltid säkerställa att fartyget uppfyller gällande bestämmelser.
De kompletterande upplysningarna kommer att utvecklas efterhand.

Vad är allmänna råd?

I Myndigheternas föreskrifter - Handbok i författningsskrivning (Ds 1998:43) förklaras vad allmänna råd innebär:
Allmänna råd är regler som skiljer sig från föreskrifter genom att de inte är bindande för vare sig myndigheter eller enskilda.

I 1 § författningssamlingsförordningen definieras allmänna råd som sådana generella rekommendationer om tillämpningen av en författning som anger hur någon kan eller bör handla i ett visst hänseende. Till kategorin allmänna råd hör regler som rekommenderar hur en person lämpligen kan förfara i vissa situationer men där det ändå står den enskilde fritt att välja en annan väg för att nå det önskade resultatet. Som allmänna råd räknas numera också sådana regler som skall främja en enhetlig tillämpning av en viss författning eller som skall bidra till utveckling i en viss riktning av praxis men som inte formellt binder den som råden är riktade till. Allmänna råd utgör i praktiken en stor del av myndigheternas regelgivning.

För Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2017:26) om fartyg i nationell sjöfart är det den första varianten som är vanligast förekommande, alltså i form av rekommendationer kring hur man lämpligen uppfyller ett krav men där det ändå står den enskilde fritt att välja ett annat sätt.

Webbinformationen innehåller länkar till föreskrifter, standarder, mm. I de fall länkar saknas kan följande webbplatser vara till hjälp för att hitta informationen:

  • Transportstyrelsens föreskrifter
  • Sjöfartsverkets föreskrifter
  • Lag och förordning
  • IMO-resolutioner
  • IMO-cirkulär (Notera att man behöver skapa ett konto för att kunna logga in på IMODOCS.)
  • Standarder
  • El-standarder
  • ETSI-standarder
  • ITU rekommendationer

Innehåll och syfte

Allmänt (1 §)

Dessa föreskrifter och allmänna råd fastställer hur fartyg som används till sjöfart ska vara utformade, utrustade, lastade, underhållna, kontrollerade och dokumenterade, samt hur det systematiska sjösäkerhets- och arbets-miljöarbetet ska bedrivas. Föreskrifterna och de allmänna råden syftar till att främja sjösäkerheten, arbetsmiljön och skyddet för den marina miljön.

Kompletterande upplysningar

Fartyg används till sjöfart även vid sådana tillfälliga eller planerade avbrott i trafiken som utgör en normal del av driften. Fartyg som t.ex. används som bostad eller restaurang och som ligger förtöjda vid en kaj omfattas av de författningar som gäller på land. Fartyg kan användas till sjöfart även om verksamheten inte är kommersiell.

Tillämpning

Generella krav (2 §)

Dessa föreskrifter gäller för svenska passagerarfartyg oavsett skrov-längd och för övriga svenska fartyg med en skrovlängd av minst fem meter.

Undantag (3 §)

Föreskrifterna gäller inte

  1. fartyg som omfattas av krav på internationellt säkerhetscertifikat,
  2. fartyg som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/45/EG av den 6 maj 2009 om säkerhetsbestämmelser och säkerhetsnormer för passagerarfartyg,
  3. fartyg som omfattas av rådets direktiv 97/70/EG av den 11 december 1997 om att införa harmoniserade säkerhetsregler för fiskefartyg som har en längd av 24 meter och däröver,
  4. fritidsfartyg med en skrovlängd av 24 meter eller mindre,
  5. existerande fritidsfartyg med en bruttodräktighet mindre än 100,
  6. fartyg i inlandssjöfart, eller
  7. örlogsfartyg.

Kompletterande upplysningar

Av 1 kap. 9 § i sjölagen (1994:1009) framgår:
Ett fartyg skall, när det hålls i drift, vara sjövärdigt, vari också innefattas att det är försett med nödvändiga anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, bemannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods inte äventyras.

Detta innebär att även om fartyget inte omfattas av Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2017:26) om fartyg i nationell sjöfart så måste fartyget vara sjövärdigt.
TSFS 2017:26 kan, i den utsträckning det är relevant, användas som vägledning för att bedöma sjövärdigheten för fartyg med en skrovlängd <5 meter.

Av 2 kap. 6 § fartygssäkerhetslagen (2003:364) framgår även:
Innan en resa påbörjas, skall befälhavaren se till att fartyget görs sjöklart.

Att fartyget är sjöklart innebär att nödvändiga förutsättningar för att framföra fartyget säkert finns. T.ex. att lasten är säkrad, det finns de sjökort som behövs på resan och livräddningsutrustningen är redo för att omedelbart kunna användas.

Skrovlängd definieras i 11 § som skrovets största längd inklusive fast anbringad utrustning och varaktigt integrerade tillbehör.

I skrovlängd inräknas vanligen utskjutande, ej rörliga/ledade, fast monterade (svetsade, plastade, bultade) konstruktioner liksom skärmplåtar över däcks-nivå (brädgång); barriärer med horisontella/vertikala spolar inräknas dock inte. Vägfärjors och ro-ro-fartygs rörliga ramper samt bogspröt och liknande ingår normalt inte skrovlängden. Information om skrovlängd återfinns även i Båtar – Huvuddata (ISO 8666:2002).

Passagerarfartyg, oavsett storlek, på internationell resa samt övriga yrkesfartyg med en bruttodräktighet av minst 500 på internationell resa omfattas av kraven i 1974 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss (SOLAS).

Undantagna från SOLAS är följande fartyg:

  • Fiskefartyg.
  • Fartyg som inte drivs mekaniskt.
  • Träfartyg av primitiv konstruktion. (Kommentar: I äldre SOLAS-konventioner finns exempel på vad som menas med fartyg av primitiv konstruktion, såsom dhow (eller dau, en fartygstyp som främst förknippas med Persiska viken och Östafrika) och djonk.)

Notera att fartyg som är undantagna från SOLAS kan omfattas av Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2017:26) om fartyg i nationell sjöfart.

De fartyg som omfattas av passagerarfartygsdirektivet (2009/45/EG), under förutsättning att de inte uteslutande används i fartområde E, är

  • passagerarfartyg byggda den 1 juli 1998 eller senare som går på inrikes resa, och
  • passagerarfartyg byggda före 1 juli 1998 och med en fribordslängd av 24 meter eller mer som går på inrikes resa.

Följande passagerarfartyg är undantagna från passagerarfartygsdirektivet:

  • Passagerarfartyg som inte drivs mekaniskt (Kommentar: Undantaget har sitt ursprung i SOLAS från segelfartygens tid. I dag har de flesta fartyg, även segelfartyg, någon form av mekanisk framdrivning varför undantaget sällan kan tillämpas.)
  • Fartyg som är byggda av andra material än stål eller likvärdigt material och som inte omfattas av normerna för höghastighetsfartyg (resolution MSC 36(63) eller MSC.97(73)) eller dynamiskt uppburna fartyg (DSC) (resolution A.373(X)). (Kommentar: Undantaget har sitt ursprung i SOLAS. Med likvärdigt material avses icke-brännbart material som i sig själv, eller med hjälp av isolering har egenskaper som kan likställas med stål efter ett standardbrandprov. Tillämpningen av undantaget varierar mellan EU:s medlemmar. Transportstyrelsen har certifierat fartyg byggda i stål och aluminium i enlighet med passagerarfartygsdirektivet. Resolutionerna som det refereras till är HSC-koden (1994 och 2000) samt DSC-koden, där den senare är föregångaren till HSC-koden.)
  • Träfartyg av primitiv konstruktion. (Kommentar: Har sitt ursprung i SOLAS. I äldre SOLAS-konventioner finns exempel på vad som menas med fartyg av primitiv konstruktion, såsom dhow (eller dau, fartygstyp som främst förknippas med Persiska viken och Östafrika) och djonk.)

Passagerarfartyg på inrikes resa som är undantagna från passagerarfartygsdirektivet omfattas av Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2017:26) om fartyg i nationell sjöfart.
Passagerarfartygsdirektivet är implementerat genom Sjöfartsverkets föreskrifter (SJÖFS 2002:17) om säkerheten på passagerarfartyg i inrikes trafik.

Fiskefartyg med en fribordslängd av 24 meter eller mer, oavsett byggnadsdatum, omfattas av fiskefartygsdirektivet 97/70/EG. Direktivet är implementerat genom Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd (SJÖFS 1999:27) om säkerheten på fiskefartyg som har en längd av 24 meter eller mer.

Bruttodräktigheten anger fartygets storlek och bygger på fartygets totala inneslutna rymd (volymen av samtliga slutna utrymmen).

Fribordslängd är antingen 96 % av hela längden i en vattenlinje på 85 % av minsta malldjupet, mätt från kölens överkant, eller längden från förkant av förstäven till mittlinjen av roderhjärtstocken i samma vattenlinje, om sistnämnda längd är större. För fartyg konstruerade med styrlastighet mäts längden i en vattenlinje som är parallell med den konstruerade vattenlinjen.

Kompletterande upplysningar

Fritidsfartyg med en skrovlängd ≤ 24 meter omfattas av fritidsbåtsdirektivet. För mer information se Fritidsbåtar.

Fritidsfartyg med en bruttodräktighet mindre än 100 som är byggda före den 1 juni 2017 omfattas inte av Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2017:26) om fartyg i nationell sjöfart, eftersom de enligt tidigare reglering varit undantagna från kravet på fartcertifikat.

Fartyg i inlandssjöfart omfattas av Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2014:96) om tekniska krav för fartyg i inlandssjöfart. För mer information se Inlandssjöfart.
Det är i huvudsak Försvarsmakten som tillhandahåller regler för örlogsfartyg, varför örlogsfartyg inte omfattas av Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2017:26) om fartyg i nationell sjöfart.

Fritidsfartyg (4 §)

För fritidsfartyg med en skrovlängd överstigande 24 meter gäller inte i 25, 26 och 28 §§, 3 kap. 2, 4, 5 och 7–10 §§, 4 kap. 2 och 5 §§, 5 kap. 4 §, 6 kap. 2 §, 7 kap., 8 kap. 2–4 §§, 10 kap. 2 §, 11 kap. 2–5 §§, 13 kap. 2–6 §§ eller 14 kap. 1 §.

Kompletterande upplysningar

Fritidsfartyg med en skrovlängd >24 meter är undantagna från delar av Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2017:26) om fartyg i nationell sjöfart eftersom de sedan tidigare inte omfattats av vissa föreskrifter. Dessa fartyg måste dock ändå vara sjövärdiga och de paragrafer som de undantas från i föreskriften kan, i den utsträckning det är relevant, användas som vägledning för att hålla fartyget i sjövärdigt skick.

Mindre existerande fartyg (5 §)

För existerande fartyg med en bruttodräktighet mindre än 20 gäller de krav som anges för fartyg med en skrovlängd mindre än 15 meter.
Vad som sägs i första stycket gäller inte passagerarfartyg.

Kompletterande upplysningar

Fartyg byggda före den 1 juni 2017 med en bruttodräktighet < 20 har tidigare varit undantagna från viss reglering. Enligt nu gällande reglering undantas fartyg med en skrovlängd < 15 meter från vissa delar. Det har inte ansetts motiverat att för existerande fartyg med en bruttodräktighet < 20 göra betydande förändringar av kravbilden varför undantaget i 5 § har tillkommit.

Båtar som inte registreras (6 §)

För båtar som inte omfattas av krav på registrering enligt lagen (1979:377) om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m. gäller inte vad som sägs om inrapportering, avrapportering av fortlöpande kontroller, besiktning eller systematiskt sjösäkerhetsarbete i 15, 22–26 och 28 §§.

Kompletterande upplysningar

Av 4 § lagen (1979:377) om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m. framgår följande:
I fartygsregistrets båtdel skall föras in varje båt som anges i andra stycket, om båten används yrkesmässigt till befordran av gods eller passagerare, till bogsering eller bärgning, till fiske eller annan fångst eller till uthyrning till allmänheten och båtens skrov har en största längd av minst fem meter. Även mindre passagerarbåtar skall föras in i fartygsregistrets båtdel, om de är konstruerade så att de kan föra fler än tolv passagerare.

Statsfartyg (7 §)

För statsfartyg som används för annat ändamål än att i allmän trafik befordra passagerare eller gods gäller inte vad som sägs om inrapportering, avrapportering av fortlöpande kontroller eller tillsyn i 15, 22–24 och 30 §§.

Redare (8 §)

Dessa föreskrifter gäller även redare som bedriver sjöfart med fartyg som omfattas av dessa föreskrifter. Vad som sägs om redare ska gälla även den som i redarens ställe utövar ett avgörande inflytande över fartygets drift.

Kompletterande upplysningar

Med den som i redarens ställe utövar ett avgörande inflytande över fartygets drift avses vanligen ett bolag, en organisation eller en person som hyrt in ett fartyg, med eller utan besättning, och som tagit över de skyldigheter redaren har enligt lag och förordning.

Fartyg som omfattas ISM-förordningen (9 §)

Bestämmelserna om systematiskt sjösäkerhetsarbete gäller inte de rederier och fartyg som omfattas av Europa-parlamentets och rådets förordning (EG) nr 336/2006 av den 15 februari 2006 om genomförande av Internationella säkerhetsorganisationskoden i gemenskapen och upphävande av rådets förordning (EG) nr 3051/952.

Kompletterande upplysningar

Rederier och fartyg som uppfyller kraven i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 336/2006 eller Transportstyrelsens föreskrifter (TSFS 2009:1) om säkerhetsorganisation på rederier och fartyg som inte omfattas av förordning (EG) nr 336/2006 anses uppfylla de krav som gäller systematiskt sjösäkerhetsarbete i Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2017:26) om fartyg i nationell sjöfart.

Följande fartyg omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 336/2006:

  • Passagerarfartyg på internationell resa.
  • Fartyg med en bruttodräktighet ≥ 500, andra än passagerarfartyg, på internationell resa.
  • Ro-ro-passagerarfartyg på inrikes resa.
  • Passagerarfartyg, andra än ro-ro-passagerarfartyg, på inrikes resa i fartområde A–B.
  • Fartyg med en bruttodräktighet ≥ 500, andra än passagerarfartyg, på inrikes resa.
  • Oljeborrplattformar.

Följande fartyg är undantagna:

  • Fartyg som inte drivs mekaniskt.
  • Träfartyg av primitiv konstruktion. (Kommentar: Undantaget har sitt ursprung i SOLAS. I äldre SOLAS-konventioner finns exempel på vad som menas med fartyg av primitiv konstruktion, såsom dhow (eller dau, fartygstyp som främst förknippas med Persiska viken och Östafrika) och djonk.)

Andra gällande föreskrifter (10 §)

Bestämmelser om konstruktion, flytbarhet, stabilitet, boende- och arbetsmiljö, kommunikation, navigation, transport av last, miljöskydd, sjukvård och läkemedel samt tillgänglighet för passagerare med funktionsnedsättning finns även i andra föreskrifter.

Kompletterande upplysningar

Fartyg som omfattas av Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2017:26) om fartyg i nationell sjöfart kan även omfattas av andra föreskrifter. Denna information finns nedan men framgår även i respektive sakkapitel.

Det finns utöver TSFS2017:26 ett antal av Transportstyrelsen föreskrifter som kan vara tillämpliga för fartyg i nationell sjöfart. Nedan följer en lista (uppdaterad t.o.m. 2015-05-17) över de föreskrifter som kan vara aktuella och en notering om i vilken utsträckning de gäller fartyg i nationell sjöfart. Se respektive föreskrift för ytterligare information.

Transportstyrelsens föreskrifter hittar du i Transportstyrelsens föreskriftsdatabas, och Sjöfartsverkets föreskrifter hittar du på Sjöfartsverkets webbplats.

TSFS 2009:119 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om arbetsmiljö på fartyg. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart men endast reglerna om Arbetsmiljöverkets föreskrifter, buller, och fartygsarbete för minderåriga (1 kap., 2 kap., 4 kap. 5–27 §§ och 6 kap.).
TSFS 2013:68 Transportstyrelsens föreskrifter om bostadsutrymmen ombord på fartyg som omfattas av sjöarbetskonventionen (MLC 2006). Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart som trafikerar fartområde A-C. Undantagna är dock statsfartyg (som används uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift), fiskefartyg och traditionsfartyg.
  Avgifter  
TSFS 2016:105 Transportstyrelsens föreskrifter om avgifter. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart.
  Dagböcker  
TSFS 2010:18 Transportstyrelsens föreskrifter om skeppsdagbok, maskindag-bok, kombinerad skepps- och maskindagbok samt journal. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart som går på internationell resa.
  Fartområden  
TSFS 2009:8 Transportstyrelsens föreskrifter om fartområdenas indelning. Fartområde används i TSFS 2017:26. För mer information se Fartområde.
  Fartygstyp  
SJÖFS 1997:18 Sjöfartsverkets kungörelse med föreskrifter om säkerheten vid forsränning. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart om sådan verksamhet bedrivs.
SJÖFS 2004:25 Anpassning av passagerarfartyg med hänsyn till personer med funktionshinder. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart om sådan verksamhet bedrivs.
  Maskin/el  
SJÖFS 1973:A9 Sjöfartsverkets kungörelse om lyftinrättningar på fartyg. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart avseende tillsyn och certifikat för lyftutrustning.
SJÖFS 2003:17 Sjöfartsverkets föreskrifter om personhissar, varupersonhissar och småvaruhissar på svenska fartyg. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart men endast regler om besiktning och intyg (10-17 §§).
  Miljö  
SJÖFS 1983:62 Sjöfartsverkets kungörelse med föreskrifter till förordningen (1983:140) om statsbidrag för omhändertagande av oljeavfall m.m. från fartyg. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart om sådan verksamhet bedrivs.
TSFS 2010:96 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om åtgärder mot förorening från fartyg. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart.
  Rapportering  
TSFS 2009:56 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om sjötrafik-informationstjänst (VTS) och sjötrafikrapporteringssystem (SRS). Föreskriften gäller för vissa fartyg i nationell sjöfart.
TSFS 2010:159 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om rapporteringsskyldighet för fartyg i vissa fall. Föreskriften gäller för vissa fartyg i nationell sjöfart.
TSFS 2016:102 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om registrering av ombordvarande på passagerarfartyg. Föreskriften gäller för vissa fartyg i nationell sjöfart.
TSFS 2016:121 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om rapportering av sjöolyckor och tillbud till sjöss. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart.
  Sjukvård  
SJÖFS 2000:21 Sjukvård och apotek på fartyg. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart som trafikerar fartområde A-B.
  Sjötrafik  
SJÖFS 1958:A23 Meddelande angående ömsesidigt medgivande av rätt till kustfart för danska och svenska fartyg. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart om sådan verksamhet bedrivs.
SJÖFS 1958:A9 Meddelande angående ömsesidigt medgivande av rätt till kustfart för svenska och norska fartyg. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart om sådan verksamhet bedrivs.
SJÖFS 1993:28 Sjöfartsverkets kungörelse med trafikföreskrifter för Södertälje kanal och Trollhätte kanal. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart om sådan verksamhet bedrivs.
SJÖFS 1996:15 Sjöfartsverkets kungörelse med föreskrifter om högsta pris för vissa lastbilstransporter till och från Gotland m.m. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart om sådan verksamhet bedrivs.
SJÖFS 1998:2 Sjöfartsverkets föreskrifter om trafik på Göta kanal. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart om sådan verksamhet bedrivs.
SJÖFS 1999:2 Sjöfartsverkets föreskrifter om anmälan av trafik med höghastighetsfartyg. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart om sådan verksamhet bedrivs.
SJÖFS 2008:97 Sjöfartsverkets föreskrifter om sjötrafikregler i Stockholms skärgård. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart om sådan verksamhet bedrivs.
TSFS 2009:44 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om sjövägsregler Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart.
TSFS 2009:45 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om prejning och visitering samt militära förhållanden som påverkar sjötrafiken Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart.
TSFS 2010:157 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om ruttsystem och andra av IMO särskilt beslutade sjötrafikregler. Föreskriften gäller för vissa fartyg i nationell sjöfart.
TSFS 2016:120 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om sjötrafiken i vissa områden i Sverige. Föreskriften gäller för vissa fartyg i nationell sjöfart.
  Skrov  
TSFS 2009:114 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om skrov-konstruktion, stabilitet och fribord Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart men endast reglerna som införlivar internationella lastlinjekonventionen (ICLL, bilaga 2) och för existerande fartyg reglerna avseende skadestabilitet (bilaga 6, 7 och 8).
TSFS 2009:23 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om svensk isklass för trafik på Vänern. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart om sådan verksamhet bedrivs.
TSFS 2011:96 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om finsk-svensk isklass. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart om sådan verksamhet bedrivs.
  Tillsyn  
TSFS 2009:2 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om tillsyn inom sjöfartsområdet. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart men endast reglerna avseende; Stockholmsöverenskommelsen (gäller bara existerande roropassfartyg), bogsertillstånd, MLC, ICLL, SPS och radiocertifikat.
2009:2 kommer fortsatt gälla för andra fartyg än fartyg i nationell sjöfart.
  Transport av last  
SJÖFS 2006:36 Sjöfartsverkets föreskrifter om transport till sjöss av kondenserade gaser i bulk (IGC-koden). Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart om sådan verksamhet bedrivs.
SJÖFS 2007:21 Inrikes transport av förpackat farligt gods till sjöss i fartområde D och E. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart om sådan verksamhet bedrivs.
SJÖFS 2007:4 Transport till sjöss av kondenserade gaser i bulk (GC-koden). Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart om sådan verksamhet bedrivs.
SJÖFS 2008:10 Transport på försörjningsfartyg inom offshoresektorn. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart om sådan verksamhet bedrivs.
TSFS 2009:131 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om transport av förpackat farligt gods på rorofartyg i Östersjön (Östersjöavtalet). Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart om sådan verksamhet bedrivs.
TSFS 2009:49 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om säker fartygstransport av bestrålat kärnbränsle, plutonium och högaktivt radioaktivt avfall i förpackad form (INF-koden). Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart om sådan verksamhet bedrivs.
TSFS 2010:166 Transportstyrelsens föreskrifter om transport till sjöss av fast gods i bulk (IMSBC-koden). Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart om sådan verksamhet bedrivs.
TSFS 2010:174 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om transport av last på fartyg och terminaler som anlöps av fartyg som lastar eller lossar fast bulklast. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart som går på internationell resa.
TSFS 2014:136 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om transport till sjöss av skadliga flytande kemikalier i bulk (IBC-koden). Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart om sådan verksamhet bedrivs.
TSFS 2015:66 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om transport till sjöss av förpackat farligt gods (IMDG-koden). Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart om sådan verksamhet bedrivs.
TSFS 2017:15 Transportstyrelsens föreskrifter om transport till sjöss av skadliga flytande kemikalier i bulk (BCH-koden). Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart om sådan verksamhet bedrivs.
  Utrustning  
TSFS 2009:95 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om radioutrustning på fartyg. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart ≥300 brutto på internationell resa.
TSFS 2011:2 Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om navigationssäkerhet och navigationsutrustning. Föreskriften gäller för fartyg i nationell sjöfart med brutto mindre än ≥150 på internationell resa och fartyg i nationell sjöfart med brutto ≥500 på inrikes resa.
För andra fartyg i nationell sjöfart gäller endast 2 kap. 8 och 9 §§ (arbetsspråk).

Definitioner och förkortningar (11 §)

I dessa föreskrifter används följande begrepp med nedan angiven betydelse.

arbetsutrymme utrymme där fartygsarbete utförs 
ARPA automatisk radarplottningsutrustning
ATA automatiskt målföljningssystem
besiktningsintyg intyg som visar att ett fartyg har genomgått periodisk besiktning i enlighet med 23 § och som innehåller alla relevanta uppgifter om förrättningen och resultatet av den
besättnings-utrymme boende- eller fritidsutrymme för besättning
bottenbesiktning besiktning av skrov upp till skottdäck eller, där skottdäck saknas, djupaste nedlastningslinje, inklusive tillhörande delar såsom bottenventiler, roder och propeller, som normalt genomförs när fartyget är torrsatt
bruttodräktighet jämförelsetal baserat på ett fartygs totala inneslutna volym
egenkontrollintyg intyg som visar att den avrapportering som avses i 22 § har utförts i enlighet med den bestämmelsen
enstaka resa resa som avviker från fartygets avsedda användning och som är av tillfällig karaktär, såsom transport till varv eller förflyttning vid försäljning
existerande fartyg fartyg som inte är ett nytt fartyg
farligt gods detsamma som i 5 § lagen (2006:263) om transport av farligt gods
fartområde områdesindelning av farvatten med avseende på våghöjd och avstånd till land eller skyddad plats som följer av fartygssäkerhetsförordningen (2003:438).
fartyg i inlandssjöfart fartyg som har ett gemenskapscertifikat för inlandssjöfart
fartyg på vilket det bedrivs utbildning i sjömanskap fartyg som utöver säkerhetsbesättning medför personer som utbildas och som är mönstrade eller upptagna på besättningslistan, och som kan uppvisa giltiga intyg avseende syn och hörsel för avsedd uppgift
fartygsarbete detsamma som i 1 kap. 2 § fartygssäkerhetslagen (2003:364)
fiskefartyg fartyg som används yrkesmässigt för att fånga fisk eller andra levande tillgångar ur havet
fritidsfartyg fartyg som används uteslutande för fritidsändamål och inte medför fler än tolv passagerare
förbindelseled passage, kommunikationsled eller väg som förbinder två punkter på fartyget
huvudkraftkälla elektrisk kraftkälla som förser huvudeltavlan med ström för fartygets normala drifts- och boendeförhållanden
indelningslängd (LS) fartygets största projicerade, mallade längd vid eller under däcket/däcken som begränsar den vertikala utsträckningen av flödningen med fartyget i fullast djupgående
inrikes resa resa från en svensk hamn till samma hamn eller annan svensk hamn
internationell resa resa mellan hamnar i minst två olika stater
internationellt säkerhetscertifikat 1. säkerhetscertifikat för passagerarfartyg som visar överensstämmelse med kraven i 1974 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss (SOLAS) kapitel II-1, II-2, III, IV och V,
2. konstruktionssäkerhetscertifikat för lastfartyg som visar överensstämmelse med kraven i SOLAS kapitel II-1 och II-2, eller
3. säkerhetscertifikat för höghastighetsfartyg som visar överensstämmelse med kraven i SOLAS kapitel I–IV och kapitel V regel 18–20
kontrollstation utrymme som innehåller kommunikationsutrustning, huvudsaklig navigationsutrustning, nödkraftkälla eller centraliserad utrustning för tillslutningsanordningar eller för detektering, kontroll och släckning av brand 
livräddningsfarkost farkost på vilken nödställda kan få skydd sedan de lämnat fartyget
maskinrum utrymme som inrymmer huvud- och hjälpframdrivningsmaskiner eller ångpannor som används för framdrivning
nytt fartyg fartyg som är kölsträckt eller befann sig på motsvarande byggnadsstadium den 1 juni 2017 eller senare, samt fartyg som efter detta datum införs till svenskt register, byter art eller genomgår större förändringar av huvuddimensioner eller kapacitet
nödkraftkälla elektrisk kraftkälla som ska förse nödeltavlan med ström för det fall huvudkraftkällan slutar att fungera
passagerarfartyg fartyg som medför fler än tolv passagerare
passagerarutrymme utrymme som är avsett för passagerare
redare fartygets ägare eller den som har övertagit ansvaret för fartygets drift från ägaren
sjukvårdsutrymme gemensamt utrymme som används för sjukvård såsom behandlingsrum eller sjukförläggningsrum
skrovbesiktning bottenbesiktning samt ut- och invändig besiktning av hela fartygskonstruktionen inklusive skrov, däck, skott, överbyggnader och andra fasta anordningar
skrovlängd skrovets största längd inklusive fast anbringad utrustning och varaktigt integrerade tillbehör
statsfartyg fartyg som ägs eller brukas av svenska staten
styrplats plats där den styr- och kontrollutrustning som är nödvändig för att manövrera fartyget är installerad
traditionsfartyg fartyg som anses utgöra traditionsfartyg enligt beslut av Transportstyrelsen
trycksatt anordning behållare eller rörledning i vilken trycket skiljer sig från atmosfärtryck
utrymme med förhöjd brandrisk maskinrum, utrymme som innehåller brandfarligt maskineri eller utrustning, lastutrymme med brand-farlig last, förråd med brännbar vätska, kök eller liknande utrymme

Åtgärder innan fartyg används till sjöfart

Avsedd användning

Generella krav (12 §)

Redaren ska fastställa fartygets avsedda användning samt dess tekniska och operativa begränsningar innan fartyget används till sjöfart.

Kompletterande upplysningar

Det som framförallt avgör hur och under vilka förhållanden ett fartyg får användas är hur fartyget är byggt och utrustat. För att fartygets avsedda användning och dess tekniska och operativa begränsningar ska vara tydliga för i första hand befälhavaren, men även vid t.ex. tillsyn, behöver de bestämmas och tydligt dokumenteras. Det är flera faktorer som bestämmer vad fartyget får användas till och under vilka förhållanden, t.ex.:

  • Våghöjd eller område som fartyget är konstruerat för.
  • Fartygets stabilitetsegenskaper.
  • Antal personer och passagerare som fartyget har ombord.
  • Vilken last och hur mycket last som fartyget transporterar.
  • Navigations-, livräddnings- och kommunikationsutrustning.
  • Hur mycket last kranen får ta.
  • Om fartyget kommer att framföras i is.
  • Om fartyget används nattetid.
  • I vilka luft- och vattentemperaturer verksamheten kommer att bedrivas.
  • Möjligheter till räddningsassistans i närområdet.
  • Förväntad maximal tid innan hjälp kan fås.
  • Tiden det tar att evakuera fartyget.
  • Restid och resornas längd.
  • Hur ofta fartyget används.

För nya fartyg bestäms flertalet av punkterna ovan som huvudregel av det regelverk som tillämpas. För existerande fartyg kan det vara den användning som fartyget har haft fram till idag som utgör grunden till fartygets avsedda användning och dess begränsningar. Det är denna användning och dessa begränsningar som dokumenteras.

Verifiering

Generella krav (13 §)

Innan ett fartyg används till sjöfart ska redaren se till att fartygets överensstämmelse med tillämpliga krav verifieras. Den som utför verifieringen ska ha lämplig kunskap och erfarenhet, samt tillgång till nödvändigt underlag.

Vad som sägs i första stycket gäller även vid förändringar av ett fartygs utformning, utrustning eller avsedda användning, eller om det finns andra skäl att anta att fartyget inte längre uppfyller tillämpliga krav.

Kompletterande upplysningar

Verifieringsprocessen kan se olika ut beroende på om fartyget ska ha certifikat eller inte, om det är ett existerande fartyg, om det handlar om nybyggnation eller inflaggning, eller om fartyget byggs om eller verksamheten förändras.

Med lämplig kunskap och erfarenhet avses att den som utför verifieringen har relevant kompetens med hänsyn till det aktuella fartyget och dess verksamhet (material, passagerartrafik etc.), till vald verifieringsmetod och till nödvändig referensdokumentation (regelverk, standarder etc.).

Fartyg som inte är certifikatspliktiga (<15 meter och ≤12 passagerare)

Existerande fartyg
Verifieringen är en kontroll som redaren utför (eller någon som redaren utser). Om det saknas information om exempelvis konstruktionsstandarder, visar och dokumenterar redaren åtminstone att fartyget och den verksamhet som bedrivs idag bedöms uppfylla funktionskraven. Nödvändig dokumentation framgår av 27 §. Redaren rapporterar in utförd verifiering i Transport-styrelsens IT-stöd innan dessa föreskrifter träder i kraft. Det krävs ingen besiktning av Transportstyrelsen.

Nya fartyg (nybyggnation eller inflaggning)
Fartyget genomgår en kontroll där redaren (eller någon som redaren utser) verifierar och dokumenterar överensstämmelsen med tillämpliga krav. Kontrollen sker utifrån att fartyget antingen har ett certifikat (eller motsvarande) utfärdat av en behörig EES-myndighet eller en erkänd organisation, är konstruerat enligt ett etablerat regelverk eller en vedertagen standard, eller genom analyser av fartyget och dess användning. Nödvändig dokumentation framgår av 27 §. Redaren rapporterar in utförd verifiering i Transportstyrelsens IT-stöd innan fartyget tas i drift. Det krävs ingen extern kontroll av fartyget.

Förändringar av fartyget och dess användning
Alla förändringar av fartyg som inte är certifikatspliktiga, inklusive fartygets utrustning och användning, medför en förnyad kontroll där redaren (eller någon som redaren utser) verifierar och dokumenterar överensstämmelsen med tillämpliga krav. Redaren rapporterar in utförd verifiering i Transportstyrelsens IT-stöd innan fartyget tas i drift. Det krävs ingen extern kontroll av fartyget.

Certifikatspliktiga fartyg (>15 meter eller >12 passagerare)

Existerande fartyg
För existerande fartyg är funktionskraven uppfyllda om fartyget har ett certifikat utfärdat av Transportstyrelsen. Fartyget har därmed bedömts uppfylla den kravbild som gällde tidigare, vilket innebär att fartyget anses uppfylla kraven även i dessa föreskrifter (med undantag av ev. nya krav). När dessa föreskrifter börjar gälla verifierar redaren (eller någon som redaren utser) fartygsuppgifterna i Transportstyrelsens IT-stöd, och kompletterar dem vid behov. Fartyget genomgår inte besiktning av Transportstyrelsen i samband med detta.

Nya fartyg (nybyggnation eller inflaggning)
Vid nybyggnation eller inflaggning av ett fartyg som ska ha certifikat genomgår fartyget dels en kontroll där redaren (eller någon som redaren utser) verifierar och dokumenterar överensstämmelsen med dessa föreskrifter, dels en förstagångsbesiktning som ligger till grund för certifieringen. Kontrollen och besiktningen sker utifrån att fartyget har ett certifikat (eller motsvarande) utfärdat av en behörig EES-myndighet eller en erkänd organisation, att det är konstruerat enligt ett etablerat regelverk eller en vedertagen standard, eller genom analyser av fartyget och dess användning. Besiktningen utförs av Transportstyrelsen.

Arbetet inleds med en ansökan som innehåller relevant information om fartyget och dess användning, exempelvis fartområden, riskanalyser, tillämpliga regelverk och standarder, kontrollplan m.m. Därefter genomförs ett inflaggnings-/nybyggnadsmöte med Transportstyrelsen där redaren får redovisa materialet i ansökan. Efter mötet fastställer Transportstyrelsen formerna för certifieringsprocessen, exempelvis regelverk eller standarder som ska tillämpas, kontroller som ska genomföras, dokumentation som ska upprättas etc. Redaren ansvarar därefter för att säkerställa att fartyget uppfyller de krav som gäller enligt de regelverk eller standarder som tillämpas, alternativt för de verifieringar som krävs om en alternativ lösning väljs. Transportstyrelsen har möjlighet att genomföra kontroller av dokumentationen och fartyget under hela processen för att i slutändan kunna certifiera fartyget utifrån ett utlåtande från redaren.

Vid nybyggnation tillämpas normalt ett etablerat regelverk eller en vedertagen teknisk standard för att visa överensstämmelse med gällande krav. Verifieringen av funktionskraven sker då enligt de detaljkrav som finns i regelverket eller standarden. I de fall redaren väljer att bygga (eller flagga in) ett fartyg som helt eller delvis inte uppfyller ett regelverk eller en standard, sker verifieringen i stället genom analyser som visar att funktionskrav och allmänna råd i föreskrifterna uppfylls och att detta ger en motsvarande säkerhet som att tillämpa ett regelverk eller en standard. I dessa fall krävs en större insats av Transportstyrelsen för att säkerställa att fartyget upprätthåller en tillräcklig säkerhetsnivå.

Förändringar av fartyget och dess användning
Alla förändringar av ett certifierat fartyg, inklusive dess utrustning och användning, medför en förnyad kontroll där redaren (eller någon som redaren utser) verifierar och dokumenterar överensstämmelsen med tillämpliga krav. En förstagångsbesiktning genomförs av relevanta delar om fartygets avsedda användning förändras, om fartyget genomgår omfattande tekniska förändringar eller reparationer, eller om det i annat fall finns anledning att anta att tillämpliga krav inte längre uppfylls. Transportstyrelsen utför förstagångsbesiktningen, och besiktningen ligger till grund för att ett nytt certifikat vid behov kan utfärdas av Transportstyrelsen.

Valbara alternativ (14 §)

Överensstämmelse med tillämpliga krav verifieras enligt någon av följande punkter eller genom en kombination av dessa:

  1. Ett etablerat och sammanhållet regelverk eller en vedertagen teknisk standard.
  2. Jämförande analys eller riskanalys i enlighet med etablerade veten-skapliga metoder.
  3. Empiriska data.

Verifiering enligt första stycket behöver inte göras i den utsträckning och i de delar som en behörig myndighet eller organisation sedan tidigare har utfärdat ett relevant godkännande för den avsedda användningen som visar att en säkerhetsnivå som är likvärdig med dessa föreskrifter uppnås.

Allmänna råd

Verifiering vid nybyggnad av fartyg och installation av utrustning bör normalt ske genom att ett relevant, etablerat och sammanhållet regelverk eller en vedertagen teknisk standard tillämpas. För nya fartyg bör regelverk och standarder tillämpas i sin senaste lydelse. Detsamma gäller för ombyggda delar vid omfattande tekniska förändringar av fartyget.

Kompletterande upplysningar

Etablerat och sammanhållet regelverk eller en vedertagen teknisk standard

Med etablerat och sammanhållet regelverk eller en vedertagen teknisk standard avses regelverk och standarder som är etablerade på marknaden och vars nivå är allmänt accepterad.

Med sammanhållet regelverk menas att ett regelverk åtminstone tillämpas för hela kedjan i det aktuella teknikområdet (t.ex. för skrovkonstruktion från lastantagande till valda dimensioner och sammanfogningsteknik).

Det finns många regelverk för hur fartyg ska konstrueras och byggas. Det är inte ovanligt att dessa konstruktions- och byggnationsregelverk saknar regler om lämplig utrustning. Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2017:26) om fartyg i nationell sjöfart innehåller därför allmänna råd som tillsammans med kompletterande upplysningar ger förslag på vilken utrustning som kan vara lämplig och vilka tekniska standarder som kan vara relevanta.

Det är redaren som ansvarar för verifieringen och därmed även att det valda regelverket uppfyller de krav som finns i föreskriften. Det valda regelverket behöver vara tillgängligt och läsbart så att det är möjligt att utöva tillsyn.

Relevant godkännande

Här är det främst giltiga certifikat som kan anses vara relevanta och det är nödvändigt att certifikatet omfattar de krav i föreskriften som är tillämpliga för det aktuella fartyget. Det är redarens ansvar att visa att ett godkännande är relevant för den aktuella verksamheten och att godkännandet omfattar kraven i dessa föreskrifter.

Behörig myndighet och organisation

Med behörig myndighet avses vanligen en administration som är behörig enligt nationell lag, och med behörig organisation avses en organisation som är erkänd, i dagsläget klassningssällskapen.

Analyser

Vid verifiering genom analyser behöver i allmänhet följande beaktas:

  • Lagar, förordningar och föreskrifter samt allmänna råd och rekommendationer utgivna av myndighet eller organisation, tillämpliga inom det område som fartyget avser att trafikera.
  • Faktorer av teknisk eller operativ karaktär som kan påverka sjösäkerheten (navigation, konstruktion, kommunikation etc.).
  • Hur en tillfredsställande sjösäkerhet uppnås; detta gäller inte bara fartygets egen sjösäkerhet, utan även hur det egna fartygets utrustning och operativa förmåga kan påverka myndigheter och andra till sjöss.

Utöver det som beskrivs ovan, är det lämpligt att göra en jämförande analys av hur de tänkta lösningarna uppfyller funktionskraven.

Vilka regelverk och standarder som är lämpliga beror på flera faktorer, t.ex. fartygstyp, fartygets byggnadsmaterial samt de områden och väderförhållanden i vilka fartyget är avsett att framföras. Alla regelverk och standarder är normalt inte lämpliga för alla verksamheter. Säkerställ därför att det valda regelverket eller standarden är lämplig för den planerade verksamheten.

Exempel på möjliga regelverk och standarder (antingen för hela fartygets konstruktion eller för ett visst teknikområde):

För fartyg med skrovlängd 5–15 meter

För fartyg med skrovlängd 15–24 meter

  • VTT:s yrkesbåtsregler.
  • Regler utgivna av ett klassificeringssällskap (godkända av EU, främst DNV GL, BV, LR, ABS eller RINA). Ett exempel är DNV GL Standard — DNVGL-ST-0342, Craft.
  • Standarder kopplade till CE-märkning (dokument om överensstämmelse) av fritidsbåtar (inte lämpliga för passagerarfartyg).

För fartyg med skrovlängd > 24 meter

  • Regler utgivna av ett klassificeringssällskap (godkända av EU, främst DNV GL, BV, LR, ABS och RINA).

Analysens omfattning är beroende av hur mycket den valda lösningen avviker mot etablerade regelverk och standarder, samt vilka risker som finns med den valda lösningen. En lösning där redaren i grunden utgår från ett sammanhållet regelverk men endast gör någon enstaka mindre anpassning kräver betydligt mindre omfattande analyser än en lösning där redaren konstruerar ett fartyg helt utan att följa ett etablerat regelverk.

Det är således svårt att ge några generella vägledningar kring hur omfattande analysen behöver vara, eftersom det kommer att variera från fall till fall. Det är ofta lämpligt att analysen görs av oberoende konsulter eller motsvarande, som är etablerade inom riskanalys.

Det är viktigt att redaren stämmer av identifierade risker och vald analysmetod med Transportstyrelsen så tidigt som möjligt. Syftet med avstämningen är att säkerställa att analysens nivå och omfattning är tillräcklig, för att undvika att redaren väljer lösningar som i slutändan inte kan accepteras. En tidig avstämning kan lämpligen innehålla en säkerhetsplan som redovisar det tänkta arbetssättet och vilka provningar, beräkningar etc. som avses genomföras, en kravkvittenslista som visar överensstämmelse med gällande föreskrifter samt en preliminär risklista som redovisar identifierade risker.

Det är viktigt att riskanalyserna behandlar kombinationen av sannolikhet och konsekvens för de risker som analyseras. Det är oftast lättare att relatera till risker som är vanligt förekommande (har en hög sannolikhet) än risker som är ovanliga men som har en allvarlig konsekvens. För händelser som uppstår relativt ofta finns vanligen erfarenhet inom rederiet, som själva kan bedöma händelsens risker och lämpliga alternativa lösningar på ett kompentent sätt. Men när det kommer till ovanliga risker, såsom brand, saknas i regel egen erfarenhet och det kan därför vara svårare att bedöma vilka risker som är relevanta att ta hänsyn till. Det är även lätt att anta att man inte behöver skydda sig lika mycket mot händelser som är mycket ovanliga, men det är då viktigt att även ha konsekvenserna i åtanke. Till exempel kan en brand ombord på ett fartyg resultera i många omkomna.

Vid genomförande av analyser är det viktigt att man säkerställer att

  • analysgruppens sammansättning och kompetens är relevant,
  • vald analysmetodik finns beskrivet,
  • alla relevanta krav har beaktats,
  • alla tänkbara risker är analyserade med fokus på sannolikhet och konsekvens,
  • riskerna har värderats utifrån acceptanskriterier,
  • åtgärder finns för att reducera risker, och
  • verifikat finns på att tester utförts.

En god hjälp vid riskanalysarbete finns i Handbok för riskanalys som ges ut av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

Ytterligare vägledning vid riskanalysarbete finns beskrivet i ISO 31000 (särskilt avsnitt 6.4) i kombination med de analysmetoder som finns definierade i ISO/IEC 31010, i dess senaste utgåva.

Med hänsyn till syfte och komplexitet kan riskanalysarbete genomföras med varierande detaljnivå beroende på vilken information som finns tillgänglig och dess tillförlitlighet, samt tillgängliga resurser.

Som utgångspunkt bör riskanalysarbete innehålla tydliga motiveringar och förklaringar på vilka grunder riskbedömningar görs. Arbetet bör mynna ut i en heltäckande dokumentation med spårbarhet för att kunna revideras i framtiden.

Empiriska data
För äldre fartyg kan det vara svårt att härleda eventuella konstruktions-standarder och beräkningar som genomförts i samband med att fartyget byggdes. Det kan även bli mycket kostsamt att genom beräkningar och provningar verifiera att fartyget uppfyller funktionskraven i efterhand. I dessa fall kan det vara tillräckligt att genom empiriska data verifiera att fartyget uppfyller kraven för den verksamhet som har bedrivits historiskt. Fartyget kan även verifieras baserat på verksamhet som bedrivits historiskt av andra fartyg som bygger på samma konstruktionslösning. En sådan analys utgår från den verksamhet som bedrivits och begränsar således användningen av fartyget till just den aktuella verksamheten. Om fartygets byggs om eller dess användning förändras behöver man därför genomföra mer omfattande analyser.

För fartyg som genomgår reparation, ombyggnad eller annan förändring är det lämpligt att de åtgärdade delarna åtminstone uppfyller de krav som tillämpades innan åtgärden genomfördes.

Om ett fartyg genomgår omfattande tekniska förändringar (som ändrar fartygstyp, eller betydande förändringar av huvuddimensioner eller kapacitet) tillämpas vanligen nu gällande regler för ombyggda delar och för fartygets intaktstabilitet.

Inrapportering

Generella krav (15 §)

Följande uppgifter ska inrapporteras till Transportstyrelsen innan ett fartyg används till sjöfart och vid förändringar enligt 13 § andra stycket:

  1. Fartygskategori.
  2. Områden som fartyget är avsett att trafikera.
  3. Största antal personer respektive passagerare som får medföras ombord.
  4. Typ av last som fartyget är avsett att transportera.
  5. Verifieringsmetod som använts.
  6. Regelverk som tillämpats.

Kompletterande upplysningar

De uppgifter som rapporteras in kommer framförallt att användas för den analys som ligger till grund för Transportstyrelsens tillsyn. Övrig information och dokumentation måste redaren själv administrera och hålla tillgänglig för tillsyn.

Inrapporteringen görs i Transportstyrelsens e-tjänst EKAN som återfinns i listan över e-tjänster för sjöfart.

För att kunna göra inrapporteringen krävs att man är informationsansvarig för fartyget. Ägaren eller redaren utser den informationsansvarige. Den informationsansvarige måste vara en fysisk person. Inloggning till tjänsten görs via e-legitimation eller med hjälp av inloggningsuppgifter (namn och lösenord).

Om man inte kan avrapportera via e-tjänsten EKAN finns en blankett att beställa. Inrapportering med blankett medför en avgift.
För flertalet av de punkter som inrapporteras finns rullistor med de alternativ som är valbara. Se e-tjänsten för mer information.

Certifiering

Generella krav (16 §)

Av fartygssäkerhetslagen (2003:364) följer att ett fartyg som omfattas av krav på certifikat ska genomgå besiktning innan fartyget används till sjöfart, samt att ny besiktning ska ske om fartyget har genomgått någon större ombyggnad, reparation eller förnyelse eller har skadats på ett sätt som kan inverka menligt på sjövärdigheten. Besiktning utförs av Transportstyrelsen eller den som Transportstyrelsen överlåtit uppgiften till, och baseras på den verifiering som avses i 13 och 14 §§.

Kompletterande upplysningar

Av 1 kap. 4 § fartygssäkerhetslagen (2003:364) framgår vilka certifikat som kan vara aktuella för svenska fartyg. Där anges följande:
I denna lag avses med

  1. fartcertifikat: ett bevis om att ett fartyg vid tillsyn har befunnits sjövärdigt,
  2. passagerarfartygscertifikat: ett bevis om att ett fartyg vid tillsyn har befunnits lämpligt att transportera passagerare och om det högsta antal passagerare som fartyget får medföra,
  3. fribordscertifikat: ett bevis om att ett fartygs fribord har fastställts efter tillsyn och att fribordsmärken har satts fast på fartygets sidor på ett riktigt och varaktigt sätt,
  4. certifikat om godkänd säkerhetsorganisation: ett bevis om att fartygets säkerhetsorganisation vid tillsyn har visat sig överensstämma med rederiets godkända säkerhetsorganisation,
  5. dokument om godkänd säkerhetsorganisation: ett bevis om att rederiets säkerhetsorganisation har godkänts vid en rederikontroll enligt 5 kap. 16 §,
  6. sjöarbetscertifikat: ett bevis om att fartyget vid tidpunkten för certifikatets utfärdande har uppfyllt de krav på arbets- och levnadsförhållanden som följer av denna lag, sjömanslagen (1973:282), mönstringslagen (1983:929), lagen (1998:958) om vilotid för sjömän och av föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa lagar,
  7. försäkran om överensstämmelse med sjöarbetskonventionen: ett dokument som visar vilka förhållanden på ett fartyg som enligt 2006 års sjöarbetskonvention ska bli föremål för tillsyn, vilka föreskrifter som tillämpas och en förklaring av redaren om vad denne gjort för att uppfylla föreskrivna krav, och
  8. certifikat om utbildning av sjöpersonal: ett bevis om att en person har uppfyllt föreskrivna krav för viss funktion eller viss befattning ombord på fartyg.

Notera att statsfartyg är undantagna från krav på vissa certifikat. Se fartygssäkerhetslagen för mer information.

Transportstyrelsen ska fastställa fartygets minsta tillåtna fribord, utföra de besiktningar och dokumentationskontroller för de fartyg som omfattas av krav på detta för att slutligen kunna tilldela ett fartyg certifikat. I praktiken innebär detta att TS exempelvis bör delta i krängningsprov och utföra riskbaserad granskning av stabilitetshandlingar, fribordsplaner, skrovberäkningar, brandindelningar, brand- och säkerhetsplaner samt utprovning av manöveregenskaper och livräddningssystem och andra aktiviteter som påverkar fartygets sjövärdighet.

För att få detaljerad information om vilka certifikat som behövs för just ditt fartyg kan du få hjälp av Certifikatsguiden.

Fartcertifikat
Ett svenskt fartyg som har ett skrov med en största längd av minst 15 meter eller är ett passagerarfartyg ska ha ett fartcertifikat. Fritidsfartyg behöver dock ha fartcertifikat endast om den största längden hos skrovet överstiger 24 meter.

Transportstyrelsen får befria ett fartyg från skyldigheten att ha fartcertifikat, om ett passagerarfartygscertifikat har utfärdats för fartyget enligt 2 §. (3 kap. 1 § fartygssäkerhetslagen (2003:364))
Transportstyrelsen tillämpar vanligen denna möjlighet och utfärdar inte fartcertifikat till passagerarfartyg.

Passagerarfartygscertifikat
Ett svenskt passagerarfartyg ska ha ett passagerarfartygscertifikat. (3 kap 2 § fartygssäkerhetslagen (2003:364))

Fribordscertifikat
För ett fartyg som har ett skrov med en största längd av minst 15 meter och som är ett fiskefartyg eller befordrar passagerare eller gods ska Transportstyrelsen fastställa fartygets minsta tillåtna fribord. Detta gäller dock inte fritidsfartyg.

Varje fartyg för vilket minsta tillåtna fribord har fastställts skall på vardera sidan ha fribordsmärken som visar minsta tillåtna fribord.
Ett fartyg som ska ha fribordsmärken enligt 5 § ska också ha ett fribordscertifikat. (3 kap. 4, 5 och 7 §§ fartygssäkerhetslagen (2003:364)).
För information om utformning och placering av fribordsmärke, se regel 3 i bilaga 5 eller regel 4–8 i bilaga 2 till Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2009:114) om skrovkonstruktion, stabilitet och fribord.

Certifikat om godkänd säkerhetsorganisation (fartyg)
Passagerarfartyg oavsett storlek och övriga fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 får användas till sjöfart endast om rederiet har ett dokument om godkänd säkerhetsorganisation och fartyget är försett med ett certifikat om godkänd säkerhetsorganisation. Detta gäller dock inte fritidsfartyg eller fartyg som ägs eller brukas av svenska staten och som används uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift. (3 kap. 9 § fartygssäkerhetslagen (2003:364))

Dokument om godkänd säkerhetsorganisation (rederi)
Ett rederi skall ha ett dokument om godkänd säkerhetsorganisation i de fall som anges i 3 kap. 9 §. (2 kap. 10 § fartygssäkerhetslagen)
Detta innebär att rederier som har fartyg med certifikat om godkänd säkerhetsorganisation ska ha dokument om godkänd säkerhetsorganisation.

Sjöarbetscertifikat
Certifikatskravet gäller för fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 på internationell resa och är således inte aktuellt för fartyg i nationell sjöfart. Notera dock att vissa fartyg som inte behöver sjöarbetscertifikat ändå ska uppfylla motsvarande krav. Se x för mer information.

Försäkran om överensstämmelse med sjöarbetskonventionen
Kravet gäller för fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 på internationell resa och är således inte aktuellt för fartyg i nationell sjöfart. Notera dock att vissa fartyg som inte behöver försäkran om överensstämmelse med sjöarbetskonventionen ändå ska uppfylla motsvarande krav. Se x för mer information.

Certifikat om utbildning av sjöpersonal
Se Ombordanställda för mer information.

Utöver de certifikat som följer av fartygssäkerhetslagen kan ett antal certifikat kopplade till internationella konventioner vara aktuella för fartyg i nationell sjöfart.

Internationellt fribordscertifikat
Internationella fribordsregler finns i den internationella lastlinjekonventionen vars tekniska regler är införlivade genom bilaga 2 till Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2009:114) om skrovkonstruktion, stabilitet och fribord. Reglerna gäller för fartyg på internationell resa med en fribordslängd ≥24 meter, med undantag av

  • fritidsfartyg,
  • fiskefartyg, och
  • höghastighetsfartyg.

Regler om certifiering finns i 4 kap. Transportstyrelsens föreskrifter (TSFS 2009:2) om tillsyn inom sjöfartsområdet.

Internationellt radiosäkerhetscertifikat
Fartyg på internationell resa med en bruttodräktighet ≥ 300 omfattas av krav på internationellt radiosäkerhetscertifikat. Reglerna finns i SOLAS och är införlivade genom Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2009:95) om radioutrustning på fartyg. Regler om certifiering finns i 3 kap. Transportstyrelsens föreskrifter (TSFS 2009:2) om tillsyn inom sjöfartsområdet.

Internationellt oljeskyddscertifikat
Svenska oljetankfartyg med en bruttodräktighet av minst 150 och andra svenska fartyg med en bruttodräktighet av minst 400 som används i internationell resa skall vara försedda med internationellt oljeskyddscertifikat enligt 1978 års protokoll till 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg (MARPOL 73/78) (4 kap. 2 § förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg).
Regler om certifiering finns i förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg och i Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2010:96) om åtgärder mot förorening från fartyg.

Internationellt föroreningsskyddscertifikat för toalettavfall
Svenska fartyg som avses i regel 2 (fartyg med bruttodräktighet ≥ 400 och > 15 personer ombord) i bilaga IV till MARPOL 73/78 och som används i internationell resa skall vara försedda med ett internationellt föroreningsskyddscertifikat för toalettavfall (4 kap. 2 § förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg).

Regler om certifiering finns i förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg och i Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2010:96) om åtgärder mot förorening från fartyg.
Internationellt certifikat till förhindrande av luftförorening och

Internationellt energieffektivitetscertifikat
Enligt 2 kap. 3 § Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2010:96) om åtgärder mot förorening från fartyg omfattas alla fartyg med en bruttodräktighet ≥ 400 som nyttjas på internationell resa och alla plattformar som nyttjas på internationell resa av krav på internationellt certifikat till förhindrande av luftförorening och internationellt energieffektivitetscertifikat.

Även regler om certifiering finns i TSFS 2010:96.

Internationellt emissionsbegränsningscertifikat
Enligt 13 kap. 32 § TSFS 2010:96 omfattas motorer med en effekt ≥ 130 kW installerade 2000-01-01 eller senare i fartyg på internationell resa av kravet på internationellt emissionsbegränsningscertifikat.

Även regler om certifiering finns i TSFS 2010:96.

Antifoulingcertifikat
Enligt regel 2 i bilaga I till EG-förordning nr 782/2003 om förbud mot tennorganiska föreningar på fartyg omfattas fartyg med en bruttodräktighet ≥ 400 (andra än fasta eller flytande plattformar, FSU-fartyg och FPSO-fartyg) av krav på antifoulingcertifikat.

Även regler om certifiering finns i EG-förordning nr 782/2003.

Registerbok och lyftcertifikat
Enligt 13.2.3 och 13.5.2 Sjöfartsverkets kungörelse (SJÖFS 1973:A9) om lyftinrättningar på fartyg ska alla fartyg, utom fritidsfartyg, med lyftanordningar för lastning och lossning av last ha en registerbok, och alla sådana lyftinrättningar förses med certifikat.

Det finns även intyg och tillstånd som kan vara nödvändiga för vissa fartyg, viss trafik eller viss verksamhet.

Fartygsbevis
Enligt 4 § förordningen (1994:1162) om skeppsmätning ska skepp mätas. När mätningen av ett svenskt fartyg är avslutad utfärdar Transportstyrelsen ett fartygsbevis (16 §). Se Skeppsmätning för mer information.
Av 1 kap. 2 § sjölagen (1994:1009) följer: Fartyg, vars skrov har en största längd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra meter, betecknas skepp.

Bogsertillstånd
För bogserfartyg finns krav på tillstånd för bogsering. Se 7 kap. 4 och 5 §§ Transportstyrelsens föreskrifter (TSFS 2009:2) om tillsyn inom sjöfartsområdet.

Teknisk dokumentation för motorer (emissionsbegränsning)
Enligt 13 kap. 32 § TSFS 2010:96 omfattas fartyg på inrikes resa med en motoreffekt ≥ 130 kW av kravet på teknisk dokumentation för motorer.

Med anledning av Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2017:26) om fartyg i nationell sjöfart görs en förändring av de grundläggande certifikatens giltighetstid. Tidigare har giltighetstiden varit 5 år, men fortsättningsvis kommer för fartyg i nationell sjöfart följande certifikat att gälla tillsvidare (under förutsättning att fartyget uppfyller tillämpliga regler):

  • fartcertifikat,
  • passagerarfartygscertifikat,
  • fribordscertifikat, och
  • certifikat om godkänd säkerhetsorganisation (fartyg).

I samband med att de gamla certifikaten löper ut kommer Transportstyrelsen att utfärda tillsvidarecertifikat.

För övriga certifikat, se respektive föreskrift för information om giltighetstid.

Ansökan om certifiering (17 §)

Redare ska i god tid ansöka om certifiering av fartyg till Transportstyrelsen. Ansökan ska innehålla de uppgifter som är relevanta för Transportstyrelsens prövning av ansökan.

Kompletterande upplysningar

Vid nybyggnation eller inflaggning av ett fartyg som ska ha certifikat genomgår fartyget dels en kontroll där redaren (eller någon som redaren utser) verifierar och dokumenterar överensstämmelsen med dessa föreskrifter, dels en förstagångsbesiktning som ligger till grund för certifieringen. Kontrollen och besiktningen sker utifrån att fartyget antingen har ett certifikat (eller motsvarande) utfärdat av en behörig EES-myndighet eller en erkänd organisation, fartyget är konstruerat enligt ett etablerat regelverk eller en vedertagen teknisk standard, eller genom analyser av fartyget och dess användning. Besiktningen utförs av Transportstyrelsen.

Arbetet inleds med en ansökan innehållande relevant information om fartyget och dess användning, exempelvis fartområden, riskanalyser, tillämpliga regelverk/standarder, kontrollplan m.m. Därefter genomförs ett inflaggnings-/nybyggnadsmöte med Transportstyrelsen där redaren får redovisa materialet i ansökan. Efter mötet fastställer Transportstyrelsen formerna för certifieringsprocessen, exempelvis regelverk eller standarder som ska tillämpas, kontroller som ska genomföras, dokumentation som ska upprättas etc. Redaren ansvarar därefter för att säkerställa att fartyget uppfyller de krav som gäller enligt de regelverk eller standarder som tillämpas, alternativt för de verifieringar som krävs om en alternativ lösning väljs. Transportstyrelsen har möjlighet att genomföra kontroller av dokumentationen och fartyget under hela processen för att i slutändan kunna certifiera fartyget utifrån ett utlåtande från redaren.

Vid nybyggnation tillämpas normalt ett etablerat regelverk eller en vedertagen teknisk standard för att visa överensstämmelse med gällande krav. Verifieringen av funktionskraven sker då enligt de detaljkrav som finns i regelverket eller standarden. I de fall redaren väljer att bygga (eller flagga in) ett fartyg som helt eller delvis inte uppfyller ett regelverk eller en standard, sker verifieringen i stället genom analyser som visar att funktionskrav och allmänna råd i föreskrifterna uppfylls och att detta ger en motsvarande säkerhet som att tillämpa ett regelverk eller en standard. I dessa fall krävs en större insats av Transportstyrelsen för att säkerställa att fartyget upprätthåller en tillräcklig säkerhetsnivå.

Förändringar av fartyget och dess användning

Alla förändringar av ett certifierat fartyg, inklusive dess utrustning och användning, medför en förnyad kontroll där redaren (eller någon som redaren utser) verifierar och dokumenterar överensstämmelsen med tillämpliga krav. En förnyad förstagångsbesiktning av relevanta delar genomförs om fartygets avsedda användning förändras, om fartyget genomgår omfattande tekniska förändringar eller reparationer, eller om det i annat fall finns anledning att anta att tillämpliga krav inte längre uppfylls. Den förnyade förstagångsbesiktningen utförs av Transportstyrelsen och ligger till grund för att ett nytt certifikat vid behov kan utfärdas.

Åtgärder för existerande fartyg

Åtgärder för existerande certifierade fartyg (18 §)

För fartyg som har ett passagerarfartygscertifikat eller ett fartcertifikat ska den avsedda användningen samt de tekniska och operativa begränsningarna anges och uppgifter inrapporteras till Transportstyrelsen i enlighet med 15 §.

Kompletterande upplysningar

Fartyg som innehar giltiga certifikat innan Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2017:26) om fartyg i nationell sjöfart träder i kraft anses i huvudsak uppfylla de nya reglerna varför en verifiering inte bedöms vara nödvändig. Det som behöver göras senast den 31 mars 2018 är att

  • dokumentera fartygets avsedda användning samt dess tekniska och operativa begränsningar (12 §), och
  • rapportera in grundläggande uppgifter i Transportstyrelsen IT-system (15 §).

Notera att det endast är möjligt att ange den användning samt de tekniska och operativa begränsningar som gäller enligt fartygets certifiering. Om förändringar av detta görs, är det nödvändigt att göra en verifiering utifrån de nya förutsättningarna och en förnyad certifiering är oftast nödvändig.

Det finns ett retroaktivt krav som gäller snabb upptäckt av begynnande brand (brandvarnare, 6 kap. 2 § 5) vilket för dessa fartyg behöver vara uppfyllt senast den 1 april 2019.

Åtgärder för existerande ocertifierade fartyg (19 §)

För fartyg som inte har ett passagerarfartygscertifikat eller ett fartcertifikat ska den avsedda användningen samt de tekniska och operativa begränsningarna fastställas, överensstämmelse med tillämpliga krav verifieras och uppgifter inrapporteras till Transportstyrelsen i enlighet med 12–15 §§.

Kompletterande upplysningar

För existerande fartyg som inte omfattas av krav på passagerarfartygs- eller fartcertifikat är det som behöver göras senast den 31 mars 2019 att

  • dokumentera fartygets avsedda användning samt dess tekniska och operativa begränsningar (12 §),
  • verifiera att tillämpliga krav (13 och 14 §§), och
  • rapportera in grundläggande uppgifter i Transportstyrelsen IT-system (15 §).

Det finns två retroaktiva krav vilka för dessa fartyg behöver vara uppfyllda senast den 1 april 2020. Kraven gäller säker anslutning till landbaserat elnät (5 kap. 7 §) och snabb upptäckt av begynnande brand (brandvarnare, 6 kap. 2 § 5).

Åtgärder under drift

Användning och underhåll

Generella krav (20 §)

Fartyg och utrustning ska användas och underhållas så att säkerheten för fartyget, de ombordvarande och omgivningen alltid upprätthålls vid drift. Underhåll ska planeras och utföras på ett sätt som är ändamålsenligt och lämpligt med hänsyn till den verksamhet som bedrivs. Avvikelser ska hanteras på ett sådant sätt att säkerheten för människoliv till sjöss, fartygets last eller skyddet för den marina miljön inte äventyras.

Allmänna råd

Drift och underhåll bör följa tillverkarens anvisningar.

Kompletterande upplysningar

Även om avvikelser i slutändan ska åtgärdas kan det av praktiska skäl inte alltid vara möjligt att göra det direkt. I dessa fall är det viktigt att andra åtgärder vidtas som kompenserar för avvikelsen. Dessa åtgärder kan exempelvis utgöras av operativa begränsningar eller andra tekniska lösningar.

Egenkontroll

Generella krav (21 §)

Redare ansvarar för att fartyg, utrustning och systematiskt sjösäkerhetsarbete genomgår de fortlöpande kontroller som är nödvändiga för att säkerställa fortsatt överensstämmelse med tillämpliga krav.

Kontrollerna ska vara anpassade till verksamheten och den som utför kontrollerna ska ha lämplig kunskap och erfarenhet.

Allmänna råd

Fortlöpande kontroller bör utföras i enlighet med vedertagen branschpraxis samt de anvisningar som åtföljer fartyget och dess utrustning.

Fartyg bör torrsättas regelbundet för detaljerade kontroller och underhåll av de delar som inte är fullt åtkomliga i vatten, såsom undervattensskrov, skrovgenomföringar, framdrivningslinor, axeltätningar och roder.

Kompletterande upplysningar

För att säkerställa att fartyget upprätthåller sin sjövärdighet behöver kontroller och underhåll av fartyget och dess utrustning göras fortlöpande. Det är redaren/fartygsägaren som ansvarar för att kontroller och underhåll genomförs. Transportstyrelsen behöver inte ta del av dessa kontroller som exempelvis femårsvägning eller ompackning av livflottar eftersom detta kontrolleras vid en riskbaserad, händelsestyrd eller stickprovsmässig tillsyn.

Har du som redare, eller någon person inom organisationen, lämplig kunskap och erfarenhet kan ni själva sköta egenkontrollen. Om så inte är fallet, behöver ni ta hjälp från någon med relevant kompetens.

Det är viktigt att egenkontrollen dokumenteras (27 §) dels för redaren/fartygsägaren, dels som stöd för att kunna visa att reglerna följs. Egenkontrollerna utgör huvuddelen av de kontroller som behöver göras av fartyget. För certifierade fartyg tillkommer besiktning av botten och skrov. Se 23 § samt handboken för egenkontroll för mer information.

Med vedertagen branschpraxis avses praxis som är framtagen av relevant bransch för att uppfylla gällande föreskrifter för det aktuella objektet, exempelvis de normer för gasinstallationer som Energigas Sverige har tagit fram.

Det finns några punkter som är grundläggande för att egenkontrollsystemet ska fungera bra:

  • Se till att den som utför kontrollen har rätt kompetens.
  • Arbeta systematiskt med ett lämpligt intervall mellan kontrolltillfällena.
  • Dokumentera kontrollen.
  • Arkivera dokumentationen.

Information om hur egenkontrollen kan utföras finns i handboken för egenkontroll.

Avrapportering (22 §)

Avrapportering av att kontrollerna har genomförts ska årligen göras till Transportstyrelsen senast det datum som Transportstyrelsen bestämmer. För fritidsfartyg behöver dock avrapporteringen endast göras vart femte år.

Avrapporteringen görs i Transportstyrelsens e-tjänst EKAN som återfinns i listan över e-tjänster för sjöfart.

För att kunna göra avrapporteringen krävs att man är informationsansvarig för fartyget. Ägaren eller redaren utser den informationsansvarige. Den informationsansvarige måste vara en fysisk person. Inloggning till tjänsten görs via e-legitimation eller med hjälp av inloggningsuppgifter (namn och lösenord).

När avrapportering har gjorts genererar Transportstyrelsens e-tjänst EKAN ett egenkontrollintyg som visar att nödvändiga uppgifter har avrapporterats. Intyget skrivs ut och undertecknas av den som gjort avrapporteringen.
Om man inte kan avrapportera via e-tjänsten kan du kontakta Transportstyrelsens kundtjänst för sjöfart och beställa en blankett. Transportstyrelsen registrerar sedan uppgifterna i e-tjänsten. Inrapportering med blankett medför en avgift på 1 400 kr. 

Periodiska besiktningar

Generella krav (23 §)

Passagerarfartyg oavsett skrovlängd och övriga fartyg med en skrovlängd av minst 15 meter ska genomgå skrovbesiktning senast 12 år efter nybyggnad och därefter periodiska besiktningar enligt följande:

  1. Bottenbesiktning för passagerarfartyg som trafikerar fartområde A–C med högst 15 månaders intervall.
  2. Bottenbesiktning för övriga fartyg som trafikerar fartområde A–C med högst 36 månaders intervall.
  3. Skrovbesiktning med högst 72 månaders intervall.

Besiktning utförs av Transportstyrelsen eller den som Transportstyrelsen överlåtit uppgiften till.

Kompletterande upplysningar

Bestämmelser om besiktning finns i huvudsak i 5 kap. fartygssäkerhetslagen.
Besiktningar utförs av Transportstyrelsen. Alla fartyg som ska ha certifikat genomgår besiktning vid nybyggnation eller vid betydande förändringar, samt vissa periodiska besiktningar.

Inspektioner utförs av Transportstyrelsen eller Kustbevakningen när detta bedöms vara motiverat.

De periodiska besiktningarna utgör endast en mindre del av de kontroller som behöver göras av fartyget. Övriga nödvändiga kontroller genomförs genom egenkontroll. Se 21 § samt handboken för egenkontroll för mer information.

För andra aktiviteter än skrov- och bottenbesiktning genomför Transportstyrelsen inte några periodiska besiktningar (om det inte krävs genom internationell reglering). Transportstyrelsen kommer att tillämpa en riskbaserad tillsynsmodell där periodiciteten av tillsynen kan variera mellan olika verksamheter, objekt m.m.
Transportstyrelsen kommer i normalfallet att informera er innan sådan tillsyn genomförs.

Det finns även ett antal besiktningar kopplade till certifikat som inte regleras av fartygssäkerhetslagen och där besiktning av Tranportstyrelsen eller ett oberoende kontrollorgan är nödvändig. Det gäller följande områden:

Lyftutrustning

Tillsyn av lyftutrustning regleras genom Sjöfartsverkets kungörelse (SJÖFS 1973:A9) om lyftinrättningar på fartyg. All lyftutrustning för lastning och lossning av last ska besiktigas av godkända besiktningsmän.

För mer information, se Besiktning.

Hissar

Tillsyn av hissar regleras genom Sjöfartsverkets föreskrifter (SJÖFS 2003:17) om personhissar, varupersonhissar och småvaruhissar på svenska fartyg. Alla personhissar, varupersonhissar och småvaruhissar ska besiktigas av ackrediterade kontrollorgan och i vissa fall anmälda organ.För mer information, se Besiktning.

Trycksatta anordningar

Besiktning av trycksatta anordningar regleras genom Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd (AFS 2005:3) om besiktning av trycksatta anordningar.

Sjöarbetscertifikat

De besiktningar som krävs framgår av 2 kap. 32 § c-d Transportstyrelsens föreskrifter (TSFS 2009:2) om tillsyn inom sjöfartsområdet. Dessa besiktningar utförs av Transportstyrelsen eller en erkänd organisation.
Internationella lastlinjecertifikat

De besiktningar som krävs framgår av 4 kap. Transportstyrelsens föreskrifter (TSFS 2009:2) om tillsyn inom sjöfartsområdet. Dessa besiktningar utförs av Transportstyrelsen eller en erkänd organisation.

Internationellt radiosäkerhetscertifikat

De besiktningar som krävs framgår av 3 kap. Transportstyrelsens föreskrifter (TSFS 2009:2) om tillsyn inom sjöfartsområdet. Dessa besiktningar utförs av radiobesiktningsmän.

Miljöskyddscertifikat

De besiktningar som krävs framgår av förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg och Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2010:96) om åtgärder mot förorening från fartyg. Besiktningarna utförs av Transportstyrelsen eller en erkänd organisation.

Förberedelser (24 §)

Inför varje besiktning ska de åtgärder vara vidtagna som är nödvändiga för att förrättningen ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt, effektivt och säkert sätt.

Kompletterande upplysningar

Skrovet behöver som regel rengöras under vattenlinjen för att möjliggöra besiktning. Det kan vara lämpligt med ställningar, plattformar eller motsvarande för att kunna utföra besiktning. Se till att nödvändig personal och utrustning finns tillgänglig under besiktningen.

Systematiskt sjösäkerhetsarbete

Generella krav (25 §)

Redare ska säkerställa att fartyg genomgår löpande systematiskt sjösäkerhetsarbete som är anpassat till den verksamhet som bedrivs och som bidrar till en god säkerhetskultur.

Kompletterande upplysningar

För att kunna bedriva ett framgångsrikt systematiskt sjösäkerhetsarbete krävs att redaren har kunskap om och förståelse för det faktum att sjösäkerhetsarbetet utgör grunden för såväl en fungerande landorganisation som för en säker fartygsdrift. Ett väl utarbetat system är en god investering och innebär inte bara att skydd för människa, egendom och miljö, utan det medför också konkurrensfördelar på en marknad där dessa värden blir allt viktigare.

För vissa fartyg gäller andra regler

Följande fartyg i nationell sjöfart, och rederier som bedriver sjöfart med sådana fartyg, omfattas av Europarlamentets och rådets förordning (EG) nr 336/2006:

  • Passagerarfartyg som trafikerar fartområde A–B.
  • Ro-ro-passagerarfartyg.

Genom ett systematiskt arbetssätt ges möjlighet att upptäcka risker innan något hänt, till skillnad mot att enbart genomföra åtgärder efter ett tillbud eller en olycka. Krav på systematiska arbetssätt är därför numera grunden i många branscher, exempelvis systematiskt arbetsmiljöarbete eller systematiskt brandskyddsarbete. Arbetssättet bygger till stor del på samma systematik som ett kvalitetssystem, det vill säga man identifierar, organiserar, dokumenterar, kontrollerar och följer upp ett arbete inom ett identifierat område. Eftersom reglerna ser relativt lika ut inom olika områden är det ofta möjligt att genom de åtgärder som vidtas uppfylla kraven i flera olika regelverk. Ett sådant exempel är riskanalyser, som vanligen är en av grunderna i ett systematiskt arbete.

Inom den kommersiella sjöfarten har ett aktivt formaliserat sjösäkerhetsarbete bedrivits sedan sent 1980-tal då fartyget Herald of Free Enterprise förliste med följden att 193 människor miste livet. Efter denna katastrof tog IMO:s sjösäkerhetsorgan MSC (Maritime Safety Committee) beslut om att införa regler för säkrare drift av fartyg. Genom ett nytt kapitel i SOLAS (IX), samt den tillhörande ISM-koden (International Safety Management), infördes säkerhetsregler för rederiers landorganisation samt för fartygens säkra drift.

De internationella reglerna ligger även till grund för det systematiska sjösäkerhetsarbetet för fartyg i nationell sjöfart. Kraven har dock förenklats för att på ett bättre sätt kunna anpassas efter de förutsättningar som råder inom den nationella sjöfarten.

ISM-kodens krav är direkt tillämpliga för fartyg och rederier genom Europarlamentets och rådets förordning (EG) nr 336/2006 på fartyg som för en medlemsstats flagg. Förordningens tillämpningsområde täcker dock inte alla fartyg som enligt fartygssäkerhetslagen har krav på godkänd säkerhetsorganisation. Transportstyrelsen har därför tagit fram Transportstyrelsens föreskrifter (TSFS 2009:1) om säkerhetsorganisation på rederier och fartyg som inte omfattas av förordning (EG) nr 336/2006.

För fartyg i nationell sjöfart återfinns relevanta regler i 1 kap. 25, 26 och 28 §§. Fartyg i nationell sjöfart är således undantagna från TSFS 2009:1. TSFS 2009:1 kommer fortsatt gälla för utländska fartyg på svenskt sjöterritorium och vissa fartyg som omfattas av passagerarfartygsdirektivet, men kan även användas som stöd avseende fartyg i nationell sjöfart.
Rederier och fartyg i nationell sjöfart som omfattas av krav på dokument respektive certifikat om godkänd säkerhetsorganisation enligt fartygssäkerhetslagen certifieras som tidigare med skillnaden att certifikat om godkänd säkerhetsorganisation som utfärdas för fartyg som omfattas av och uppfyller kraven i TSFS 2017:26 är inte tidsbegränsade. Efter att certifikatet utfärdats ska dock redaren uppfylla kravet på systematiskt sjösäkerhetsarbete, vilket Transportstyrelsen kontrollerar inom ramen för styrelsens dokumentationskontroll. Däremot utfärdas rederiets dokument om godkänd säkerhetsorganisation för en bestämd tid (5 års giltighetstid). Under dokumentets giltighetstid behöver inte rederiet genomgå några årliga eller mellanliggande besiktningar utan omfattas av redarens egenkontroll.

De rederier som sedan tidigare har ett av Transportstyrelsen utfärdat dokument om godkänd säkerhetsorganisation anses i huvudsak uppfylla reglerna i TSFS 2017:26 om systematiskt sjösäkerhetsarbete under förutsättning att det inte finns några kvarstående brister.

För övriga fartyg finns en vägledning som kan vara till hjälp när du ska dokumentera det systematiska sjösäkerhetsarbetet. Vägledningen hittar du via länken nedan.

Manual för att skapa ett dokumenterat systematiskt sjösäkerhetsarbete

Delkrav (26 §)

Det systematiska sjösäkerhetsarbetet ska säkerställa att

  1. befälhavaren har tillgång till de uppgifter om fartygets övergripande sjövärdighet som möjliggör för befälhavaren att ta sitt ansvar för resan,
  2. det finns rutiner som är nödvändiga för en säker fartygsdrift och för hantering av tillbud och olyckor,
  3. en säker arbetsmiljö upprätthålls,
  4. det finns tillräckligt skydd mot samtliga identifierade risker,
  5. besättningen har nödvändig kunskap och kompetens för att hantera all teknisk utrustning som är väsentlig för en säker drift samt att periodiska övningar genomförs,
  6. besättningens kompetens i säkerhetsarbete upprätthålls och utvecklas, och
  7. det finns tillräcklig beredskap för nödsituationer med avseende på såväl sjösäkerhet som miljöskydd.

Kompletterande upplysningar

För att ett rederi och dess fartyg ska kunna leva upp till funktionskraven i 25 och 26 §§ är det ofta nödvändigt att det finns ett säkerhetssystem som är anpassat till verksamheten. Systemet dokumenteras lämpligen enligt punkterna i det allmänna rådet till 28 §.

Av 6 kap. 1 § sjölagen (1994:1009) följer:
Befälhavaren skall innan en resa påbörjas se till att fartyget är sjövärdigt.

Befälhavaren kan inte ta fram alla nödvändiga uppgifter själv utan det är nödvändigt att redaren ser till att informationen och dokumentationen finns tillgänglig för befälhavaren. För mer information om dokumentationen, se 27 §.

Med fartygsdrift avses arbetet vid manöverplatsen, på däck och i maskin, samt nödvändiga övningar.

Befälhavaren eller redaren ska rapportera om olyckor och tillbud enligt 6 kap. 14 § sjölagen och 2 § lagen (1990:712) om undersökning av olyckor. Olyckor och olyckstillbud rapporteras snarast till Transportstyrelsen och utreds omedelbart internt inom rederiet.

För mer information, se Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2016:121) om rapportering av sjöolyckor och tillbud till sjöss.

Det är viktigt att olyckor och tillbud analyseras samt att säkerhetssystemet periodiskt utvärderas och att resultatet sprids i hela organisationen.

Arbetsmiljön ombord på fartyg regleras i följande författningar:

  • Arbetsmiljölagen (1977:1160).
  • Arbetsmiljöförordningen (1977:1166).
  • Fartygssäkerhetslagen (2003:364).
  • Fartygssäkerhetsförordningen (2003:438).
  • Lagen (1998:958) om vilotid för sjömän.
  • Förordningen (1998:962) om vilotid för sjömän.
  • Föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa lagar och förordningar.

Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2009:119) om arbetsmiljö på fartyg gäller för alla svenska fartyg där arbetstagare utför fartygsarbete för arbetsgivares räkning. Var uppmärksam på att föreskriften i vissa delar även gäller för dem som arbetar för gemensam räkning, ensamföretagare och familjeföretag som driver yrkesmässig verksamhet. Det är framförallt regler kopplade till minderåriga och användning av teknisk anordning och kemiska ämnen. (Detta framgår av 3 kap. 5 § samt 5 kap. 2 och 3 §§ arbetsmiljölagen). En verksamhet brukar ur ett arbetsmiljöperspektiv anses vara yrkesmässig om den är varaktig, självständig, har viss regelbundenhet och har ett vinstsyfte.

Systematiskt arbetsmiljöarbete (SAM)

Hur arbetsmiljöarbetet ska bedrivas framgår av ovan angivna författningar samt av Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2001:1) om systematiskt arbetsmiljöarbete (SAM). För ytterligare information se även SAM.
Samarbete mellan arbetsgivare och anställda är en förutsättning för att skapa bra arbetsförhållanden. Arbetsmiljöverksamheten måste därför vara organiserad för att leda, planera, kontrollera och utvärdera verksamheten.

Skyddsombud

Skyddsombud ska utses om besättningen består av minst fem personer. Om det behövs ska skyddsombud utses även på fartyg med färre anställda (4 kap. 11 § fartygssäkerhetslagen (2003:364)).

Skyddskommitté

Om fartygets besättning uppgår till minst 12 personer ska en skyddskommitté tillsättas. En skyddskommitté ska alltid inrättas om de ombordanställda begär det, även om antalet anställda är färre än 12 (4 kap. 14 § fartygssäkerhetslagen (2003:364)).

Mer om skyddsombud, skyddskommitté och skyddsombudets befogenheter finns att läsa i 4 kap. fartygssäkerhetslagen (2003:364), 5 kap. fartygssäkerhetsförordningen (2003:438) och 6 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160).

Riskbedömning

Risker i samband med fartygsarbete ska identifieras, bedömas och hanteras. Den dokumenterade riskbedömningen ska finnas tillgänglig ombord. Av dokumentationen ska framgå vilka åtgärder som har beslutats, vem som är ansvarig för att åtgärderna genomförs och när de ska vara slutförda. (AFS 2001:1)

Med risk avses en oönskad händelse, och begreppet risk består alltid av en kombination av sannolikheten för händelsen och konsekvensen av händelsen. Att skydda sig mot identifierade risker handlar därmed om att vidta åtgärder som eliminerar eller minskar dessa oönskade händelser. Detta kan åstadkommas genom att åtgärderna minskar sannolikheten för den oönskade händelsen, att åtgärderna minskar konsekvensen av den oönskade händelsen eller genom en kombination av båda.

För att kunna vidta rätt åtgärder behöver riskerna först analyseras utifrån det specifika fartyget och dess användning. Analysen genomförs genom att besvara frågorna "vad kan hända?" (riskfaktor), "hur troligt är det att det inträffar?" (sannolikhet) och "vad kan det leda till om det inträffar?" (konsekvens).

I samband med riskanalysen är det viktigt att låta olika kompetenser som arbetar ombord ha möjlighet att bidra, för att på så sätt få en så god och heltäckande bild som möjligt av riskerna. Nästa steg är att värdera om de risker som identifierats kan accepteras eller om ytterligare åtgärder behöver vidtas. För risker där kombinationen av sannolikhet och konsekvens är hög behöver åtgärder vidtas, men även i andra fall kan det vara lämpligt att vidta åtgärder för att ytterligare minska riskerna. Sådana åtgärder kan bestå av tekniska och/eller operativa aktiviteter. För att avgöra om ytterligare åtgärder är nödvändiga, kan en princip som kallas för ALARP (As low as reasonably practicable) användas, dvs. har åtgärder vidtagits i den utsträckning som är praktiskt rimligt.

Riskanalyserna behöver hållas uppdaterade och ses över regelbundet. Speciellt viktigt är det att analyserna ses över vid förändringar, eftersom varje förändring kan påverka innehållet i analysen. Men även om det inte har skett några förändringar är det lämpligt att se över analyserna regelbundet så att dessa fortfarande är aktuella. Det kan vara lämpligt att genomföra en sådan genomgång åtminstone årligen inför säsongsstart.

Det är viktigt att rederiet har kontroll över personalens behörigheter, övriga kompetensbevis och läkarintyg.

För nyanställd eller förflyttad personal är det väsentligt att rederiet ser till att personalen har den praktiska och teoretiska kompetens som krävs för respektive befattning, inklusive kännedom om fartyget, samt att möjlighet ges till att bekanta sig med fartyget, dess utrustning och trafik innan de tillträder sin tjänst.

Nyanställd personal eller personal som är ny i en rederiorganisation och som har nyckelpositioner, behöver normalt ges möjlighet att lära sig organisationen, dess rutiner och interna regler innan de tillträder sin tjänst.
Om det finns en landorganisation behöver den landbaserade personalen som huvudregel medverka i övningar.

Det är lämpligt att befälhavaren regelbundet ser över säkerhetsorganisationssystemet ombord och rapporterar eventuella brister till ansvarig befattningshavare inom landorganisationen.

Datum för periodisk utvärdering fastställs av rederiet. Lämpliga intervall för utvärdering är

  • 12 månader för rederier som bedriver passagerartrafik eller utbildning, och
  • 36 månader för rederier som bedriver annan verksamhet.

Utvärderingen omfattar lämpligen även praktiska kontroller av personalens effektivitet i att behärska sin befattning inom säkerhetsorganisationen. Det är viktigt att rederiet informerar samtliga som omfattas av utvärderingen om resultatet av en periodisk utvärdering, och att eventuella brister åtgärdas snarast. I rederier med fler än ett (1) fartyg eller på fartyg där den säkerhets- och miljöansvarige inte finns ombord dagligen, är det bra om det finns möjlighet att lämna skriftliga rapporter om brister och fel i systemet. För att underlätta rapporteringen är det värdefullt att formulär finns lättillgängliga såväl ombord som i land.

För rederier som bedriver säsongstrafik är det särskilt viktigt att utvärderingen utförs direkt efter avslutad säsong för att i så stor utsträckning som möjligt tillvarata nyvunna erfarenheter. Inför en ny säsong är det oftast nödvändigt att en kontroll av t.ex. kontaktuppgifter görs, och att förändringar som påverkar verksamheten förs in i systemet.

Det är lämpligt att ta fram rutiner för tänkbara nödsituationer, t.ex. brand, grundstötning, kollision, fartygets övergivande och hastig sjukdom. Även rutiner för hur man larmar till en eventuell landorganisation är bra att ta fram.

Vad gäller rederier med landorganisation är det lämpligt att sjö- och landorganisationen regelbundet övar tillsammans.

I Regelstrukturen framgår vilka av Arbetsmiljöverkets föreskrifter som gäller för fartygsarbete.

Dokumentation

Generella krav (27 §)

Redaren ska säkerställa att det för varje fartyg finns dokumentation som gör det möjligt att bedöma sjövärdigheten, upprätthålla säker drift samt utföra underhåll, felsökning, fortlöpande kontroller och tillsyn på ett effektivt sätt. Dokumentationen ska, i tillämplig utsträckning, omfatta

  1. en beskrivning av fartygets avsedda användning samt dess tekniska och operativa begränsningar,
  2. den övriga information som är väsentlig för fartygets säkra drift,
  3. uppgifter som visar hur överensstämmelse med tillämpliga krav har verifierats,
  4. uppgifter om de fortlöpande kontroller och det underhåll som har utförts,
  5. operativa överväganden och annan driftsinformation för fartyg som omfattas av 18 kap. sjölagen (1994:1009),
  6. ett egenkontrollintyg, och
  7. ett besiktningsintyg.

Allmänna råd till 27 § 2

Dokumentationen bör omfatta manualer, ritningar eller motsvarande dokumentation som avser fartygets stabilitet, lastsäkring samt handhavande av fartyget och dess utrustning.

Allmänna råd till 27 § 3

Dokumentationen bör omfatta

  1. uppgifter om regelverk eller standarder som har tillämpats helt eller delvis, och
  2. all annan relevant information om hur fartyget har bedömts uppfylla tillämpliga krav och om de lösningar som har valts för detta ändamål.

För nya fartyg bör teknisk dokumentation finnas som innehåller

  1. en allmän beskrivning av fartyget och dess utrustning,
  2. stabilitets- och fribordsdokumentation,
  3. konstruktionsritningar, tillverkningsstandard, tillverkningsritningar, installationsritningar och systemscheman, samt nödvändiga beskrivningar och förklaringar till dessa,
  4. resultat av beräkningar och undersökningar som genomförts,
  5. material- och utrustningscertifikat,
  6. manualer för installation och underhåll,
  7. provningsrapporter, och
  8. dokumentation av utförd kvalitetssäkring.

Kompletterande upplysningar 27 § 3

Om ett etablerat regelverk eller en teknisk standard tillämpas, innehåller regelverket eller standarden i de flesta fall regler för vilken dokumentation som är nödvändig.

Kompletterande upplysningar 27 § 4

Det är viktigt att kontroller och underhåll dokumenteras, dels för redaren/fartygsägaren, dels som stöd för att kunna visa att reglerna följs. Det är bra om dokumentationen är systematisk och att datum för kontroller och underhåll anges. Tänk på att servicecertifikat/intyg för t.ex. livräddnings- och lyftutrustning utgör en del av dokumentationen.

Allmänna råd till 27 § 5

Tillförlitlig lastinformation bör finnas som visar att lasten är lämplig att transportera på fartyget och som innehåller nödvändiga anvisningar om lastens hantering, placering och säkring.

Det bör föras anteckningar som är så detaljerade att det utifrån dem går att redogöra för resan på ett tillförlitligt sätt.

Journal bör föras i särskild bok, och regelbundet signeras av ansvarig besättningsmedlem i enlighet med det systematiska sjösäkerhetsarbetet.

Fysisk lagring av uppgifter i journaler kan ersättas med elektronisk lagring. Inmatning bör göras manuellt och kräva personligt lösenord. Införda uppgifter bör inte vara möjliga att ändra i efterhand.

Kompletterande upplysningar

Driftsdokumentation

Information om lastning, maskineri, navigation, väder, operativa överväganden m.m. förs lämpligen i dagbok eller journal.

Av 18 kap. 1 § sjölagen (1994:1009) framgår att följande fartyg omfattas av krav på dagböcker och journaler:

  • Fiskefartyg med en bruttodräktighet av minst 80.
  • Övriga fartyg som används yrkesmässigt med en bruttodräktighet av minst 20.

Statsfartyg är undantagna från detta krav.

För fartyg på internationell resa finns gällande regler om dagbok i Transportstyrelsens föreskrifter (TSFS 2010:18) om skeppsdagbok, maskindagbok, kombinerad skepps- och maskindagbok samt journal. Fartyg på inrikes resa redovisar lämpligen nödvändiga uppgifter i en journal.

Följande uppgifter kan vara lämpliga att föra i en journal:

  • Fartygets kondition.
  • Passagerare och last.
  • Bemanning och vakthållning.
  • Navigation, väder- och driftsförhållanden.
  • Speciella manövrar, lastningsoperationer eller arbeten till sjöss.
  • Driftstörningar och händelser utöver den vanliga rutinen.
  • Operativa överväganden.
  • Övningar och kontroller.

Systematiskt sjösäkerhetsarbete (28 §)

Det systematiska sjösäkerhetsarbete som utförs ska dokumenteras på ett sätt som är praktiskt användbart för alla som är delaktiga i verksamheten och som effektivt bidrar till att uppfylla de krav som anges i 26 §.

Kompletterande upplysningar

Det är viktigt att dokumentationen är överskådlig och lättanvänd.

För att ha ett fungerande systematiskt sjösäkerhetsarbete är det bra om rederiet ser till att

  • giltiga dokument förvaras så de finns tillgängliga för de som behöver ha tillgång till dokumenten,
  • ändringar i dokument granskas och godkänns av behörig personal, samt
  • dokument som inte längre är aktuella gallras.

Allmänna råd

För passagerarfartyg, traditionsfartyg och fartyg på vilka det bedrivs utbildning i sjömanskap bör dokumentationen, i den utsträckning det är relevant för verksamheten, innehålla

  1. en säkerhets- och miljöskyddsförklaring,
  2. uppgifter om ägarförhållandena,
  3. uppgifter om säkerhets- och miljöansvarig,
  4. en redogörelse för ansvar och befogenheter samt för utbildnings- och kompetenskrav,
  5. utförda riskanalyser,
  6. checklistor för driftsrutiner,
  7. nödrutiner och övningar,
  8. en utvärdering av säkerhetssystemet,
  9. uppföljningar av olyckor och tillbud,
  10. rutiner för underhåll av fartyget och dess utrustning, och
  11. rutiner för dokumentationshantering.

Kompletterande upplysningar

Det allmänna rådet är riktat mot passagerarfartyg, traditionsfartyg och fartyg på vilka det bedrivs utbildning i sjömanskap. Även för andra fartyg kan det vara lämpligt att dokumentera det systematiska sjösäkerhetsarbetet varför informationen nedan, även kan användas för andra fartyg i tillämpliga delar. Se Exempel på dokumentation.

Beskriv rederiets säkerhets- och miljöskyddsrutiner. Säkerhets- och miljöskyddsförklaringen undertecknas normalt av den högst ansvarige för rederiet som därmed tar ansvar för den i handboken beskrivna säkerhetsorganisationen.

Följande uppgifter är som regel lämpliga att ange:

  • Namn och fullständiga adress- och registreringsuppgifter för ägaren eller den som övertagit ansvaret för fartygets drift.
  • Adress- och registreringsuppgifter för rederiet.
  • Driftansvarig för rederiets fartyg.
  • Kontaktperson på rederiet.
  • Trafikmönster, antal fartyg och fartygstyper.

Följande uppgifter är som regel lämpliga att ange:

  • Namn, befattning och ansvarsområden för den som är säkerhets- och miljöansvarig samt de kontaktmöjligheter som denne har med rederiets ledning.

Det är som regel lämpligt att följande information framgår:

  • Fördelningen av handbokens uppgifter och krav mellan respektive befattningshavare.
  • Befälhavarens övergripande ansvar och befogenheter.
  • Befälhavarens övergripande befogenhet att fatta alla nödvändiga beslut med avseende på säkerhet och miljöskydd och att denne vid behov kan begära rederiets stöd.
  • Rederiets och fartygets organisationsplan.
  • Rutiner för rekrytering, inskolning, fartygskännedom och vidareutbildning av personal.
  • Rutiner för att säkerställa att rederiet har kontroll över personalens behörigheter, övriga intyg och läkarintyg.
  • Rutiner för att säkerställa att nyanställd eller förflyttad personal har den praktiska och teoretiska kompetens som krävs för respektive befattning, inklusive kännedom om fartyget.

Bestämmelser om behörigheter och utbildning finns i förordningen (2011:1533) om behörigheter för sjöpersonal och i Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2011:116) om utbildning och behörigheter för sjöpersonal.

Dokumentationen innehåller lämpligen information om vilka åtgärder som har beslutats, vem som är ansvarig för att åtgärderna genomförs och när de ska vara genomförda.

För arbete på däck och i maskin kan rutiner för följande moment vara lämpliga att ta fram:

  • Uppstart.
  • Under gång.
  • Uppläggning efter avslutat arbetspass.
  • Bunkring.
  • Tömning av septiktank.
  • Länsning.
  • Avfallshantering.
  • Ankring.
  • Passagerarregistrering (gäller endast passagerarfartyg).
  • Lastning och lossning.

Driftsrutinerna kan innehålla hänvisningar till handböcker eller motsvande, om dessa finns tillgängliga för användaren.

Nödrutinerna beskriver lämpligen åtgärder att vidta vid följande situationer:

  • Grundstötning.
  • Kollision.
  • Brand.
  • Övergivande av fartyg.
  • Man överbord.
  • Sjukdom.
  • Vattenförorening.

Följande information är som regel också nödvändig:

  • Telefonnummer till stödfunktioner, såväl inom som utom rederiet.
  • Roll- och ansvarsfördelning i eventuell stödgrupp inom landorganisationen.
  • Ett övningsschema med redovisade övningstillfällen.

Det är lämpligt att dokumentationen innehåller rutiner för periodisk utvärdering av hela säkerhetssystemet, och för praktiska kontroller av de personer som ingår i säkerhetsorganisationen.

Vid behov är det lämpligt att rutiner ändras eller utökas för att om möjligt undvika att likartade olyckor eller tillbud inträffar.

Rutiner för dockning/torrsättning av fartyget brukar vanligtvis redovisas, samt även rutiner för kontroll och underhåll av

  • skrov,
  • maskineri,
  • däckutrustning, och
  • säkerhetsutrustning.

Rutinerna omfattar kontroller av dokumentation och övrig information.

Uppdatering (29 §)

Dokumentationen ska hållas uppdaterad. Alla väsentliga ändringar av dokumentationen ska vara spårbara.

Kompletterande upplysningar

Uppdaterad dokumentation är viktig för den egna verksamheten, men också för att tillsyn ska kunna utövas på ett ändamålsenligt sätt.

Stabilitet och vikt

Begränsningar avseende lastning och användning behöver omedelbart revideras om förutsättningarna ändras på ett sätt som kan ha betydelse för fartygets stabilitet.

En viktförändring på 2 % och en förskjutning av långskeppstyngdpunkten på mer än 1 % kan ses som ett riktvärde för när dokumentationen normalt behöver uppdateras.

Ett lämpligt sätt att verifiera och dokumentera fartygets egenvikt och långskeppstyngdpunkt är genom vägning vart femte år.

Tillgänglighet (30 §)

Den dokumentation som avses i 27 § 1, 2 och 5–7 ska medföras om-bord på fartyget och hållas tillgänglig vid tillsynsförrättningar. För fartyg som används till att transportera passagerare ska egenkontrollintyget vara väl synligt för passagerarna.

Utöver vad som sägs i första stycket ska den dokumentation som är relevant hållas tillgänglig vid besiktning av fartyget.

Kompletterande upplysningar

Nödvändig dokumentation behöver finnas tillgänglig ombord, bland annat för tillsynsförrättningar. Vilka dokument som ska finnas ombord är beroende av ett antal faktorer som exempelvis fartygets art, storlek och fartområde. Av 6 kap. 2 § fartygssäkerhetslagen framgår att följande dokumentation ska finnas ombord:

  • Nödvändiga certifikat.
  • Försäkringsbevis (7 kap. 3 § och 15 kap. 32 § sjölagen (1994:1009)).
  • Försäkringscertifikat enligt artikel 4a.5 eller 4a.15 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 392/2009 av den 23 april 2009 om transportörens skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss (gäller fartyg som utför personbefordran på internationell resa och passagerarfartyg på inrikes resa som trafikerar fartområde A–B) eller försäkringscertifikat enligt artikel 4a.5 eller 4a.15 i 2002 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods (gäller fartyg som utför personbefordran på internationell resa).

Med Transportstyrelsens e-tjänst Certifikatsguiden finns möjlighet att ta fram en lista över de certifikat som ska finnas ombord för ett specifikt fartyg. I guiden visas endast de certifikat som kan utfärdas av Transportstyrelsen.

Det är i huvudsak fartygets verksamhet och användning som avgör vilken dokumentation som behöver finnas ombord. I Handboken för egenkontroll finns en sammanställning av de dokument som kan vara aktuella.

Undantag

Transportstyrelsen kan medge undantag från dessa föreskrifter om det finns särskilda skäl (31 §).