Luftfartsavtal och luftfartsförhandlingar

Avtal mellan två länder (parter) kallas bilaterala medan avtal mellan flera länder (parter) kallas multilaterala. Vanligast är bilaterala avtal. De skandinaviska länderna har sedan många år ett särskilt samarbete på luftfartsområdet och Danmark, Norge och Sverige brukar ingå i princip likalydande bilaterala avtal med andra länder. 

Vad finns i avtalen?

I avtalen finns bestämmelser om mellan vilka orter (punkter) som trafiken får bedrivas (du hittar dem vanligtvis i den särskilda linjebilagan). Det finns också bland annat bestämmelser om vilka eller hur många flygbolag som kan få tillträde till marknaden, och ibland begränsningar när det gäller antalet flygningar eller kapacitetsinsatsen i övrigt. 

Den skandinaviska linjen i dessa frågor är en strävan efter luftfartsavtal med få restriktioner, som öppnar luftfartsmarknaden för sund konkurrens. 

EU:s inre luftfartsmarknad samt Island, Lichtenstein och Norge

De bilaterala luftfartsavtalen har spelat ut sin roll mellan de länder som ingår i EU:s inre luftfartsmarknad. Dit hör idag förutom medlemsländerna även Island, Lichtenstein och Norge. För flygtrafik inom detta område som bedrivs av EG-lufttrafikföretag gäller i huvudsak EU:s bestämmelser, se Europaparlamentets och Rådets förordning (EG) nr 1008/2008 om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen.

Information om Sveriges bilaterala avtal med EU:s medlemsländer, Island, Lichtenstein och  Norge finns inte publicerade på webbplatsen eftersom dessa bilaterala avtal inte längre tillämpas. 

Däremot lämnas viss information om avtal som berör Sverige till följd av avtal som ingåtts på EU-nivå.

Information och kontakt