Östersjöavtalet (Memorandum of Understanding for the Transport of Dangerous Goods on Ro-Ro Ships in the Baltic) är ett multilateralt avtal för transport av förpackat farligt gods mellan Danmark, Tyskland, Polen, Finland, Estland, Lettland, Litauen och Sverige.
Avtalet har funnits i drygt 20 år. Polen, Estland, Lettland och Litauen var inte med från början utan har anslutit sig under senare år. Litauen skrev på vid förra konferensen (2002) som hölls i Riga i Lettland.
Syftet med avtalet
Syftet med avtalet är att underlätta transport av farligt gods som sker med ro-ro fartyg i Östersjön genom att göra avsteg från de regler som normalt gäller vid internationell sjötransport d.v.s. IMDG-koden (International Maritime Dangerous Goods Code).
Orsaken till avtalet
Orsaken till att avtalet kom till stånd var att skillnaderna (som var mycket större i början på 1980-talet än de är idag) mellan landtransportreglerna (regelverken för väg- och järnvägstransporter är ADR respektive RID) och sjötransportreglerna skapade problem när transporten snabbt skulle övergå från land- till sjötransport.
Exempelvis innebar skillnaderna mellan regelverken att en farligt gods transport från Helsingfors till Hamburg måste skifta dokumentation och märkning på såväl kollin som transportenhet vid 6 tillfällen eftersom 3 sjötransporter (Helsingfors – Stockholm, Helsingborg – Helsingör och Rödby – Puttgarden) med mellanliggande landtransporter förekommer i transportledet.
Målet med avtalet
Målsättningen var att skapa ett avtal som genom att kombinera regelverken på ett effektivt sätt skulle möjliggöra att farligt gods på vissa korta sträckor i Östersjön, med bibehållen säkerhet, skulle kunna transporteras utan att behöva märkas om eller omlastas mellan transportslagen.
Avtalet innehåller både operativa och tekniska delar
- Den operativa delen innebär att det farliga godset, i princip, kan klassificeras, förpackas, samlastas, märkas, etiketteras, dokumenteras och stuvas enligt landtransportreglerna vid transport i särskilda områden på Östersjön (kallas numera Low WaveHeight Area).
- Den tekniska delen handlar om de krav fartyget måste uppfylla för att få transportera farligt gods. Fartygen måste vara utrustade och konstruerade enligt de internationella krav som finns i SOLAS (International Convention for the Safety of Life at Sea).
Genom åren har avtalet successivt anpassats till förändrade regler. Reglerna idag i de internationella regelverken (ADR, RID och IMDG-koden) är, som sagt, mycket mer lika än de var när avtalet kom till. Man arbetar nu aktivt i de olika internationella organisationerna för att harmonisera och anpassa regelverken till varandra för att på så sätt underlätta multimodala transporter.
Östersjöavtalet, TSFS 2009:131 och TSFS 2009:131 rättelse
Presentation av nyheter i version 35 till IMDG-koden.
Memorandum of understanding for the transport of packaged dangerous goods 2012
Kontaktperson: Caroline Petrini
E-post: caroline.petrini@transportstyrelsen.se