Mot slutet
av andra världskriget inbjöd USA ett antal stater till
Chicago för att dra upp riktlinjerna för den framtida
civila luftfarten. Mötet hölls i slutet av 1944 mellan 52
stater, samtliga antingen USA´s allierade eller neutrala
under andra världskriget. Överläggningarna
resulterade i den s k Chicagokonventionen. Sverige deltog i
mötet och ratificerade konventionen år 1946.
Chicagokonventionen
Chicagokonventionen är skriven med utgångspunkt
från att staterna samarbetar för att uppnå en
säker och välordnad utveckling av den internationella
civila luftfarten och att internationell lufttrafik kan anordnas
under lika förutsättningar och bedrivas
ändamålsenligt och ekonomiskt. I konventionens
första del fastställs ett antal viktiga grundsatser
för den civila luftfarten.
Redan i första artikeln fastslås att varje stat har
absolut suveränitet över sitt eget luftrum. För
reguljärtrafik krävs enligt konventionen ett
särskilt tillstånd eller annat bemyndigande av den
främmande stat som är berörd av trafiken. Genom
transitöverenskommelsen, som tillkom samtidigt som
Chicagokonventionen, tillåts civila flygplan från
länder som undertecknat överenskommelsen att
överflyga andra signatärers luftrum i regelbunden
trafik.
Chicagokonventionen innehåller sammanlagt 96 artiklar som
reglerar medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter, regler
för införande av internationella
standardbestämmelser och rekommendationer av teknisk och
flygoperativ natur, riktlinjer för lättnader i tull- och
passfrågor samt luftfartspolitiska frågor. Enligt
konventionen fastställer ICAO normer och rekommendationer som
vägleder medlemsstaterna vid utformning av författningar.
Syftet är att säkerställa nödvändig
likformighet mellan nationella bestämmelser och
internationella normer. ICAO utfärdar sådana normer och
rekommendationer som bilagor (annex) till Chicagokonventionen.
Hittills har 18 Annex tillkommit.
Chicagokonventionen utgör grunden för ICAO
(International Civil Aviation Organization). De länder som
undertecknar konventionen blir medlemmar i organisationen. Antalet
är för närvarande 190. Huvudkontoret är
alltsedan begynnelsen förlagt till Montreal. Det finns
dessutom 7 regionala kontor, av vilka Europaregionens kontor ligger
i Paris. ICAO har till uppgift att "utveckla principerna och
tekniken för internationell luftfart" och "främja
planläggning och utveckling av internationell luftfart".
Organisation och verksamhet
ICAOs organisation är fastlagd i Chicagokonventionen. Dess
högsta beslutande organ är generalförsamlingen
(Assembly) bestående av representanter från samtliga
medlemsstater. Varje medlemsstat har en röst och besluten
fattas med enkel majoritet om inte annat särskilt anges i
konventionstexten.
Generalförsamlingen sammanträder normalt vart tredje
år på hösten för att lägga upp ramarna
för arbetet och fastställa budgeten under den kommande
treårsperioden. Församlingen bestämmer också
vilka stater som skall ingå i rådet (Council) under
nämnda period. Nästa generalförsamlingsmöte
kommer att äga rum under hösten 2010.
Rådet består av företrädare för 36
medlemsstater. Rådet är det högsta permanenta
styrande organet. En av rådets viktigaste uppgifter är
att anta normer och rekommendationer inom olika områden av
luftfarten. Rådet kan även fungera som medlare mellan
medlemsstater i luftfartsfrågor samt undersöka
situationer som innebär hinder för internationell
luftfart.
Staterna i rådet delas in i tre kategorier:
- Kategori I representeras av 11 länder "av
större betydelse i fråga om luftfart".
- Kategori II representeras av 12 länder
"som mest bidrar till att tillhandahålla installationer och
tjänster för den internationella luftfarten".
- Kategori III representeras av 13 länder
"vilkas inval tillförsäkrar alla större geografiska
regioner representation i rådet".
Följande länder är medlemmar av ICAOs råd
sedan hösten 2010:
- Kategori I: Australien, Brasilien, Canada,
Frankrike, Italien, Japan, Kina, Ryssland, Storbritannien, Tyskland
och USA.
- Kategori II: Argentina, Colombia,
Egypten, Indien, Mexico, Nigeria,
Saudiarabien, Singapore, Spanien, Sydafrika, Belgien, Danmark
och Indien .
- Kategori III:
Kamerun, Malaysia, Koreanska Republiken, Uganda,
Förenade Arabemiraten, Burkina Faso, Kuba, Guatemala, Marocko,
Paraguay, Peru, Slovenien och Swaziland.
Rådet biträds av ANC (Air Navigation Commission) och
olika kommittéer, t ex ATC (Air Transport Committee).
Sekretariatet är ICAOs verkställande organ och leds av
en generalsekreterare. Det har till uppgift att biträda
rådet och därvid också att förbereda
frågor inför generalförsamlingen. Sekretariatet
medverkar aktivt i det omfattande arbete som bedrivs i ICAO´s
expertpaneler, arbetsgrupper, seminarier och konferenser.
Organisationen medverkar med sin expertis vid tillkomsten och
översynen av konventioner och andra internationella
överenskommelser som berör luftfartsområdet.
En särskild enhet inom sekretariatet genomför
inspektioner av alla stater för att se i vilken
utsträckning man följer säkerhetsrelaterade normer
(ICAO Universal Safety Oversight Audit Programme). Även inom
området luftfartsskydd genomförs inspektioner. ICAO
bedriver också en mångsidig utbildningsverksamhet och
har en enhet som organiserar biståndsprojekt (Technical
Co-operation).
De regionala kontoren svarar bland annat för utveckling av
regionala planer (Regional Air Navigation Plans) samt medverkar i
det regionala samarbetet för att effektivisera flygtrafiken
och för att öka säkerheten.
ICAO ger ut ett stort antal handböcker, vägledningar,
studier och rapporter samt framställer utbildningsmaterial
inom alla luftfartens områden. Syftet är att ge objektiv
information och inte minst att bistå staterna med
tillämpningen av reglerna i såväl
Chicagokonventionen och dess Annex som andra internationella
överenskommelser med anknytning till luftfart. Organisationen
publicerar också en tidskrift, ICAO Journal.
ICAO är ett av FN:s fackorgan.
NORDICAO
Ända sedan ICAO bildades har Norden lyckats få
representanter invalda i ICAO:s råd (kategori II) och i ANC.
De nordiska staterna har sett det som väsentligt att vara
representerat i Montreal för att kunna verka för nordiska
luftfartsintressen i ett globalt perspektiv.
Den gemensamma delegation, NORDICAO (the Nordic Delegation to
ICAO), består av representanten i rådet, en
ställföreträdare till denne, kommissionären i
ANC samt en administrativ handläggare. De tre
förstnämnda kommer alltid från tre olika nordiska
stater. Byte sker enligt ett fastställt rotationsschema.
NORDICAO har ett nära samarbete med de nordiska
luftfartsmyndigheterna.
Aktuella frågor
ICAO arbetar ständigt med att utveckla principer, normer
och rekommendationer av teknisk och flygoperativ natur för att
öka säkerheten och effektiviteten i luftfartssystemet.
Annexen till Chicagokonventionen uppdateras regelbundet.
Nedanstående finns ett urval av aktuella uppgifter för
ICAO.
- Utveckla principer och normer för satellitbaserad teknik
för civilflygets behov när det gäller navigering,
kommunikation, övervakning och ledning av flygtrafiken.
- Minska flygets miljöpåverkan genom att införa
skärpta krav för buller och avgaser och utveckla
principer för utnyttjande av miljörelaterade ekonomiska
styrmedel för flyget.
- Anta normer och rekommendationer för flygfrakt- och
immigrationsfrågor samt utveckla pass och resedokument
anpassade till modern informationsteknik (facilitation).
- Finna lösningar på problemet med oregerliga
passagerare.
- Uppdatera normer och rekommendationer om luftfartsskydd.
(Lista på
Annex)
Läs mer om ICAO
Lista på Annex
Annex 1 Personnel Licensing
Annex 2 Rules of the Air
Annex 3 Meteorological Service for International Air
Navigation
Annex 4 Aeronautical Charts
Annex 5 Units of Measurement to be Used in Air and Ground
Operations
Annex 6 Operation of Aircraft
Annex 7 Aircraft Nationality and Registration Marks
Annex 8 Airworthiness of Aircraft
Annex 9 Facilitation
Annex 10 Aeronautical Telecommunications
Annex 11 Air Traffic Services
Annex 12 Search and Rescue
Annex 13 Aircraft Accident and Incident Investigation
Annex 14 Aerodromes
Annex 15 Aeronautical Information Services
Annex 16 Environmental Protection
Annex 17 Security
Annex 18 The Safe Transport of Dangerous Goods by Air